En stjärna i öster – leder ej bort, men hem

Min absoluta favoritpsalm i trettondedagsjuletid är psalm 134: Gläns över sjö och strand. Vi sjunger om att det är natt och att alla är trötta och sover. Samtidigt tänds en stjärna i öster som strålar, gnistrar och glimmar. Stjärnan lyser upp natthimlen och visar vägen genom det som hindrar och fängslar. Stjärnan leder ej bort, men hem. Och det är just det sista, att den inte leder bort men hem, som ger mig en varm känsla inombords.

Böneveckan för kristen enhet firas den 18–25 januari 2022 och har förberetts av Kyrkornas råd i Mellanöstern, under temat: ”En stjärna i öster – vi kommer för att tillbe Kristus”, som är hämtat från Matteusevangeliet 2:1–12. En av reflektionerna som rådet har gjort är: ”in the midst of evil, we long for goodness. We look for the good within ourselves, but so often we are overwhelmed by our weakness that hope fails us. Our confidence rests in the God we worship” (citat hämtat från Kyrkornas världsråds nyhetsbrev 3 januari 2022).

Kristna från Libanon, Syrien och Egypten har utvecklat materialet med hjälp av en internationell grupp med representanter från den romersk-katolska kyrkans ”Pontifical Council for Promoting Christian Unity” och från Kyrkornas världsråds kommission ”Faith and Order”. Materialet inkluderar en ekumenisk öppningsgudstjänst, bibelreflektioner, psalmer och böner för de åtta dagarna. Materialet är översatt till svenska: https://www.skr.org/vart-arbete/boneveckan/ och återfinns på engelska på Kyrkornas världsråds webbsida: https://www.oikoumene.org/resources/week-of-prayer-for-christian-unity.

Materialets presentation av temat:

Stjärnan visade sig i öster (Matt 2:2). Det är från öster som solen stiger upp och från det som kallas Mellanöstern framträdde frälsningen, när Gud i sin barmhärtighet välsignade oss med en soluppgång från höjden (Luk 1:78). Men historien om Mellanöstern har varit och är präglad av konflikt och stridigheter, fläckad av blod och förmörkad av orättfärdighet och förtryck. I modern tid, alltsedan den palestinska Nakba (utvandringen av Palestinas arabiska befolkning under kriget 1948) har regionen bevittnat en serie blodiga krig och revolutioner samt uppkomsten av religiös extremism. Berättelsen om stjärntydarna innehåller också mörka sidor, alldeles särskilt Herodes maktfullkomliga order att slakta alla barn som var under två år gamla runt Betlehem (Matt 2:16-18). Grymheterna i dessa berättelser ger ett eko i Mellanösterns historia och nutid.

Det var i Mellanöstern som Guds ord slog rot och bar frukt: Trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och från detta österland sändes apostlarna ut för att förkunna evangelium ända till jordens yttersta gräns (Apg 1:8). I Mellersta Östern gav tusentals kristna sitt vittnesbörd och tusentals kristna blev martyrer. Och idag är den lilla befintliga kristna befolkningens existens hotad, då många drivs att söka ett säkrare och lugnare liv någon annanstans. Liksom det ljus som utgjordes av barnet Jesus stod hotat, är ljuset från Mellanösterns kristna i allt högre grad under hot i dessa svåra tider.

Jerusalem är en kraftfull symbol för kristna, eftersom det är den fredens stad där hela mänskligheten räddades och försonades. Men idag saknas freden i denna stad. Olika parter hävdar sina rättigheter till staden och förnekar andras. Också att be i Jerusalem har blivit föremål för politiska och militära åtgärder. Jerusalem var kungarnas stad, den stad där Jesus drog in, triumferande och förklarad som kung (Luk 19:28-44). Naturligtvis förväntade sig stjärntydarna att det var i denna kungliga stad som de skulle finna den nyfödde kungen, som uppenbarats genom stjärnan. Men på ett liknande sätt som det är än idag, drabbades hela Jerusalem av oro i stället för att välsignas av den nyfödde frälsarkungen.

Idag, mer än någonsin, behöver Mellersta Östern ett himmelskt ljus för att vägleda dess folk. Stjärnan från Betlehem är ett tecken på att Gud vandrar med sitt folk, känner dess smärta, hör deras rop och lider med dem. Den försäkrar oss att rakt genom växlande omständigheter och smärtfyllda öden, så är Guds trofasthet oförminskad. Herren varken slumrar eller sover. Han vandrar vid sitt folks sida och leder dem tillbaka när de är förlorade eller i fara. Trons väg är en vandring med Gud, som alltid vakar över sitt folk och som leder oss på historiens och livets växlande stigar.

Kristna i Mellanöstern har för denna bönevecka av flera skäl valt temat om stjärnan som steg upp i öster. Medan många västliga kristna främst firar jul, uppmärksammar många av österns kyrkor epifania (trettondedag jul) som en ännu viktigare högtid. Då uppenbaras Guds kärlek för folken i Betlehem och vid Jordan. Fokus i teofanin (den gudomliga uppenbarelsen) är på ett sätt en skatt som kristna från Mellanöstern kan dela med sig till sina bröder och systrar över hela världen.

Stjärnan leder stjärntydarna genom tumultet i Jerusalem, där Herodes konspirerar för att mörda oskyldiga människor. Också idag lider oskyldiga av våld och hot om våld. På olika håll i världen flyr unga familjer undan tyranner, sådana som Herodes och Augustus. I dessa situationer söker människor ett tecken på att Gud är med dem. De söker den nyfödda kungen – ömhetens, fredens och kärlekens kung. Men var finns den stjärna som leder vägen till honom? Det är kyrkans uppgift att vara den stjärna som lyser upp vägen till Kristus, som är världens ljus. Genom att vara en sådan stjärna blir kyrkan ett hoppets tecken i en värld av svårigheter och ett tecken på Guds närvaro bland sitt folk, en närvaro som leder dem rakt genom livets svårigheter. Genom ord och genom handling är kristna kallade att lysa upp vägen så att Kristus kan uppenbaras för folken ännu en gång. Men splittringen mellan oss fördunklar ljuset från det kristna vittnesbördet och förmörkar vägen samt hindrar andra att finna sin väg till Kristus. Å andra sidan blir kristna, som förenas i sin tillbedjan av Kristus och öppnar sina rikedomar i ett utbyte av gåvor, ett tecken för den enhet som Gud önskar för hela sin skapelse.

Kristna i Mellanöstern erbjuder detta material för böneveckan för kristen enhet, medvetna om att många i världen upplever stora svårigheter och längtar efter ljuset som leder till den Frälsare som kan övervinna mörkret. Covid-19, den globala pandemin, de efterföljande ekonomiska kriserna och misslyckandet att upprätthålla politiska, ekonomiska och sociala strukturer för att skydda de mest utsatta och sårbara, har tydliggjort ett globalt behov av ett ljus som skiner i mörkret. Stjärnan som lyste i öster för tvåtusen år sedan kallar oss fortfarande till krubban, där Kristus är född. Den leder oss dit, där Guds ande är levande och aktiv, till dopets verklighet och till våra hjärtans förvandling.

Efter att de hade mött Frälsaren och tillbett honom tillsammans återvände stjärntydarna till sina egna länder. De tog en annan väg sedan de hade blivit varnade genom en dröm. På samma sätt måste den bönegemenskap vi delar inspirera oss att återvända till våra liv, våra kyrkor och vår värld på nya vägar. Att färdas på nya vägar är en inbjudan till omvändelse och förnyelse i våra kyrkor och i våra samhällen. Att följa Kristus är vår nya väg. I en flyktig och föränderlig värld behöver de kristna förbli lika målmedvetna och fasta som stjärnhimlen och de skinande planeterna. Men vad betyder det i praktiken? Att tjäna evangeliet idag fordrar att stå upp för mänsklig värdighet, särskilt när det gäller de fattigaste, de svagaste och de marginaliserade. Detta kräver öppenhet och ansvarstagande av kyrkorna, när man möter världen och varandra. Det innebär att kyrkorna behöver samarbeta för att hjälpa dem som drabbats, för att välkomna dem som är på flykt, för att lätta deras bördor och bygga ett rättvist och ärligt samhälle. Det innebär en kallelse till kyrkorna att arbeta tillsammans, så att unga människor kan bygga en framtid som gläder Guds hjärta, en framtid där alla människor kan leva i rättvisa, fred och kärlek. Denna nya väg mellan kyrkorna är den synliga enhetens väg, som vi självuppoffrande söker med mod och lyhördhet, så att vi dag för dag låter ”Gud bli allt, överallt” (1 Kor 15:28).