Sofie Halvarsson, präst i Gävle, bloggar om tiden hon tillbringade på det ekumeniska institutet i Bossey. Hon berättar om de spår det har satt, om kärlek och omtanke och om att vi människor hör ihop trots allt.
Sent en kväll sitter jag i biblioteket vid det ekumeniska institutet i Bossey. Jag har aldrig riktigt gillat att studera i bibliotek, som att jag har svårt att slappna av där, men det var annorlunda i Bossey. ”It’s your library” löd som ett mantra bland studenterna efter att bibliotekarien sagt detta första veckan. Det blev vårt under 5 månader. Där var det sena studier till klockan 3 på nätterna. Där tog vi powernaps i de blå sofforna mellan de intensiva lektionerna. Där satte vi upp psalmer från youtube på storbildskärm innan vi startade studiegrupps-sektionen. Där delade vi tenta-frustrationen och utbytte godis inför deadlines som skulle hållas.
Sent en kväll där, sitter jag med ett av mina paper, det i ekumenisk hermeneutik, en av mina två valfria moduler. Jag skriver om Johannes 15:10, om att förbli i Guds kärlek och hur den kan tolkas och förstås utifrån kristen enhet. Jag har precis skickat ett mail till min lärare, två dagar innan min deadline med det material jag har hittills, med en undran om hur jag ska få ihop det. Plötsligt öppnas dörren till biblioteket och läraren kliver in och sätter sig där vid mig och vi börjar samtala. Efter ett tag inser jag att det inte längre handlar om strukturen på mitt paper, vi möts i ett öppet och ärligt samtal om kristen enhet, om Guds kärlek. Våra olika roller, kyrkor, kulturer var sekundära och det enda primära var hjärtats samtal. Det beskriver något om den otroliga öppenhet, villighet och holistiska omtänksamhet som fanns bland alla på det ekumeniska institutet Bossey.
Jag levde i 5 månader av ren kärlek och omtanke, i kunskapsutbyte och nyfikenhet, i konversationer om teologi, ekumenik och kultur. Jag bodde med människor från hela världen, vi åt tillsammans, vi bad tillsammans, vi tog promenader med utsikter över alperna tillsammans, vi dansade tillsammans, vi hade livsviktiga samtal tillsammans. Jag har lärt mig så mycket om andras kyrkor och traditioner, men också mycket om min egen och också mycket om mig själv som en produkt av mitt sammanhang. Jag har lärt mig att splittring är en synd, för att det är emot Guds vilja. Vi bör leva i kärlek till varandra som kristna, men också till andra religioner och hela världen. Jag har lärt mig att enheten redan finns, vi får ta till vara på den och göra den synlig.
Jag kom hem från Bossey, men en del av mitt hjärta är där ute, med alla mina medstudenter runt om i hela världen. Det är på ett vis smärtsamt, eftersom det gör att jag inte känner mig hel här, men det är också någonting fint med det. För det betyder också att jag blir hel först när jag får möta människor från andra delar av världen. Det betyder också att det som händer i andra delar av världen, i andra kyrkor, det påverkar mig, eftersom jag ser personer framför mig som jag känner. Inte minst är det påtagligt nu med tanke på att jag har vänner från Bossey som både bor i Ryssland och Ukraina. Vi hör ihop. Det är nog först när vi lär känna varandra, delar livet tillsammans, som vi förstår det. Enheten finns redan där, vi är förenade genom Gud. Ekumeniken lär oss att upptäcka det.
Ibland känns det som en dröm. Men det är viktigt för mig att det har hänt. Det får inte bli bara några månaders utomlands att berätta om. Det har format mig, det har betydelse. Det måste få bli verklighet.
Sofie Halvarsson, präst i Gävle församling
Lämna ett svar