Krig i alla sina former är destruktivt med ett outsägligt lidande för människor på alla sidor och det är därtill ett flagrant folkrättsvidrigt anfall Ryssland gör sig skyldigt till mot Ukraina. För mig som kristen ännu en dimension som upprör. Det är patriark Kirills uttalade stöd inte bara för de förvrängda idéerna som ligger bakom kriget utan hans aktiva stöd till de ryska trupperna.
Patriark Kirill står bakom själva krigföringen. Han och andra i Moskvapatriarkatets ledning ger en religiös legitimitet till kriget. Som styrelsen för Sveriges Kristna Råd skrivit så drar han Kristus och evangeliet i smutsen med en fasansfull teologi.
Under den första fasen efter den ryska invasionen den 24 februari strömmade reaktioner med starka avståndstaganden in från så gott som alla kyrkliga håll. En sak som stack ut var skillnaderna i formuleringar mellan Patriark Kirill av Moskvapatriarkatet och metropoliten av samma patriarkat i Kiev, Onufrey. Kirills uttalande talade om tragedi i allmänna termer mot Onufreys tydliga tal om kriget som ett brodermord.
I ett nästa steg riktade många kyrkliga sammanhang – bland annat Kyrkornas Världsråds generalsekreterare och tidigare generalsekreteraren för Konferensen för Europeiska Kyrkor – sig till patriark Kirill med vädjan om att han skulle använda sitt inflytande för att påverka Putin att dra tillbaka trupperna. Kirill svarade tämligen nedlåtande. I Sverige stod tidigare ärkebiskop KG Hammar utanför Rysslands ambassad och vände sig mot patriark Kirill .
Succesivt har det blivit uppenbart för oss alla att patriark Kirill sluter upp bakom den yttersta agendan om att samla Ryssland, Ukraina och Belarus (och kanske alla slaviska folk) under samma ledning. Det finns grunder till den idén hos ledningen av Moskvapatriarkatet . Patriark Kirill uttrycker inte heller något avståndstagande från kriget som metod för att nå målet. Han bidrar till att stödja de ryska trupperna i deras krigföring i Ukraina .
Den form av kyrklig nationalism som Moskvapatriarkatet – och Putin – talar om kallas ”russki mijr”, den ryska världen och freden. Detta är den ideologi och förvrängda teologi som ligger bakom kriget mot Ukraina. I en uppmärksammad artikel har flera ledande ortodoxa teologer – också inom Moskvapatriarkatet – uttalat det som en villolära med ett starkt avståndstagande . De pekar på detta som en form av den kätterska läran fyletism eller ethnofyletism, som ortodoxa kyrkor tog avstånd från vid kyrkomötet i Konstantinopel 1872.
En läsning av läget är att Kirill bedömer att Ryssland måste beskydda Ukraina från en ”frihet” som ett synnerligen odefinierat ”väst” försåtligt skulle vilja lura in Ukraina i. I en omtalad predikan 6/3 talade Kirill om att det yttersta testet för ett land att få komma in i den västliga gemenskapen är att hålla prideparader . Detta visar enligt Kirills retorik på västs förfall. Det finns således en tydlig värderingskonflikt och kanske kulturkonflikt som Moskva läser in i skeendena. Man känner sig inte bara hotad av NATO militärt utan upplever även djupare moraliska värden hotade.
En som skrivit mycket om den teologi som Moskvapatriarkatets ledning står för är den ortodoxa prästen fader Cyril Hovorun som finns i Sverige genom sin tjänst på S:t Ignatios akademin. Han har mycket material att fördjupa sig i.
En grund till att den rysk-ortodoxa kyrkan och staten står så nära varandra är läran om symfonia mellan kyrka och stat som finns i bysantinsk teologi sedan de första århundradena. I detta lärs att kejsaren och patriarken måste sjunga på samma sång för rikets/ imperiets skull. Bara om de var i symfoni fanns grunden för den stabilitet som behövs för att hålla riket samman. Tydligast var detta formulerat av Justinian I (438-565) i traktaten Novella 6 från år 535 . (Mer om detta finns finns att läsa i den danska boken Moderne ortodokse kirker, Emil Hilton Saggau (red) som kom ut under 2021.)
Självkritiskt kan vi se hur nära kyrka och statsmakt stått varandra också i de skandinaviska statskyrkostrukturerna. Den lutherska kyrkans agerande under andra världskriget är också en skrämmande berättelse av att sakna kritisk distans till den politiska makten. Bekännelsekyrkan visade vägen framåt. Vi behöver som Svenska kyrkan hålla liv i de verktyg som gör att vi håller en sund kritisk distans till makten. Det är nödvändigt för att kunna vara det salt världen behöver. Det salt vi skulle önskat att patriark Kirill varit mot det sönderfall av mänskliga rättigheter och förruttnelse av mänsklig värdighet som vi nu bevittnar.
En tro, en teologi och en kyrka som bejakar statsbaserad terror, som legitimerar våld och skapar en aura av utvaldhet för den egna exkluderande agendans sak – den sviker kallelsen. Den är ett missbruk av Guds namn. Hädelse.
Fredrik Lidé
Handläggare på ekumenikenheten
Lämna ett svar