När nu året går mot sitt slut och vi summerar det som hänt måste vi konstatera att Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe är en av årets viktigaste ekumeniska händelser. Vad har deltagarna tagit med sig hem? Här får ni lyssna till några röster.
Ulrika Persson, senior rådgivare Internationella avdelningen Svenska kyrkan:
Kyrkornas världsråd kallade representanter för sina medlemskyrkor till generalförsamling i Karlsruhe, Tyskland den 31/8 – 8/9 under temat ”Kristi kärlek driver världen till försoning och enhet”. Detta är en stor sak. Inte bara för att det faktiskt blev möjligt för 4000 människor från världens alla hörn att konkret samlas, visserligen ett år försenat på grund av pandemin, men ändå att mötas ansikte mot ansikte och glädjen över detta var påtaglig.
Det är också stort att detta var första gången sedan den legendariska generalförsamlingen i Uppsala 1968 som generalförsamlingen var tillbaka i Europa och detta samtidigt som ett storkrig pågår vilket påverkar hela vår värld. En av de tematiska plenar samlingarna ägnades åt Europa och naturligtvis med en betoning på kriget i Ukraina. Om rörelsen på Uppsalamötet i huvudsak gick ifrån norr till söder blev det nu så tydligt att en rörelse till Europa är av nöden. Vi i Europa behöver världens stöd. Ekonomiskt javisst till en del, men inte minst moralisk och andlig solidaritet behövs till hjälp för Europas kyrkor att hantera sin nya situation.
Slutligen är det stort därför att här formas tillsammans med en del möda en vision och inriktning för perioden fram mot kommande generalförsamling. Framtiden känns väldigt mörk och oviss med klimatnödläge, flyktingströmmar, pågående krig och konflikter och på många håll en attack på civilsamhället men samtidigt bekänner kyrkorna sig till att Kristi kärlek ger oss ett trotsigt hopp och tillsammans har de bestämt sig för att fortsätta sin pilgrimsfärd för rättvisa, försoning och enhet.
En hel del personer från Svenska kyrkan fick i olika funktioner möjlighet att delta i Karlsruhe och därför ger vi här utrymme för olika röster att dela något om vad man tar med sig hem därifrån.
Först och främst, det är mäktigt att mötas från alla världens kyrkor till gudstjänst. Sen var jag i Karlsruhe som representant för ACT Svenska kyrkan, en av många s.k ”specialized ministries” knuten till Kyrkornas världsråd och jag tillbringade den mesta tiden i ACT zonen. Det var jätteroligt att se det stora intresset från delegater och andra besökare att få mer information och kunskap om ACT-alliansens arbete och att medvetenheten finns där om att vi är kyrkornas gemensamma utvecklings- humanitära och påverkans aktör. Sen ger naturligtvis ett stort möte som detta rika möjligheter till nätverkande och att i verkligheten träffa och kanske dela en måltid med någon som man tidigare bara sett på skärmen.
Mötet med unga teologer från världens olika kyrkor var fantastisk. Vi talade om olika tema som miljö, diakoni, identitet, gränser, marginaliserade grupper m.m men det stora var egentligen att lyssna och dela våra olika lokala kontexter med varandra. Jag uppskattade verkligen att det hela tiden fanns både en akademisk och kyrklig aspekt i våra möten. I studiegrupper och föreläsningar gavs det utrymmen både för fördjupad reflektion men också för bön. Vi fick en god förberedelse i form av ett nordiskt förmöte i Sigtuna samt digitala möten med andra GETI-studenter vilket skapade trygghet och minskade startsträckan när vi väl var på plats I Karlsruhe. Jag känner en stor tacksamhet över att jag fick denna möjlighet och ett ansvar att förvalta mina insikter på ett bra sätt.
Marie Körner, Ekumenikhandläggare, deltog med en grupp från Lunds stift:
Det första jag tänker på är morgongudstjänsterna och den stora mångfald av språk och musikaliska uttryck som används och som ger en påtaglig känsla av att här är hela den världsvida kyrkan samlad. Mångfalden är en sådan oerhörd rikedom och gör mig lycklig i själen. Jag tror att vi många gånger i Sverige inte minst i gudstjänstsammanhang är rädda för det som då kallas spretighet och lägger på oss onödiga bojor av kontroll och konformitet.
Sedan var det fantastiskt att se glädjen och stoltheten hos lokala värdar även politiker som borgmästaren i Karlsruhe över att få ta emot Kyrkornas Världsråds generalförsamling i sin stad. Här fanns inget av den negativ attityd och misstänksamhet mot religion och kyrka som vi ibland upplever här hemma. Min tredje bild hör på sätt och vis samman med det föregående. Utanför vårt hotell hade staden anlagt en religionernas trädgård där vi i Lundagruppen inledde och avslutade våra dagar i Karlsruhe. Där kunde man finna symboler och visdomsord ifrån alla de fem världsreligionerna samt även Bahai och så kallat frireligiösa i en livsbejakande harmoni. En påminnelse om att vi är många, från olika håll som delar en strävan efter ökad förståelse och en värld med rättvisa och fred.
Therése Weisz, kommunikatör, Kyrkokansliet i Uppsala:
Jag deltog i Karlsruhe som nationell nivås kommunikatör på plats. Det var ett intensivt arbete som innebar att jag dagligen levererade uppdateringar om generalförsamlingens olika teman, händelser och utveckling. Eftersom det är ett så späckat schema var mitt fulla fokus på att fullfölja detta uppdrag – genom bland annat texter, filmer och intervjuer i Svenska kyrkans olika kanaler. Detta till viss del på bekostnad att kunna vara fullt närvarande och bearbeta innehållet på ett mer personligt plan. Med det sagt, delar jag upplevelsen av att det är något alldeles särskilt när människor från världens alla hörn kommer samman med ambitionen att vilja dra åt samma håll, i en omvärld präglad av allt hårdare polarisering och högt tonläge. Att den tyska kyrkan, med sin egen historia och erfarenheter, stod värdar satte en speciell prägel på delar av samtalsklimatet och atmosfären som jag uppskattade. Hur var det nu Einstein definierade idioti? Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. I tider av oro behöver kyrkorna våga kliva fram, höja rösten inte minst – stå enade.
Anita Suneson, Teologisk sekreterare med ansvar för Kyrkornas Världsråd:
Några intryck som jag tar med mig från generalförsamlingen i Karlsruhe:
Tidens tecken: Generalförsamlingen skedde mot bakgrund av en tid präglad av krismedvetenhet, av flera anledningar: Krig i Europa, den världsdel där mötet skedde och där ett krig också får mer global uppmärksamhet än krig på de flesta andra håll i världen. Kriget har ju också lett till en global matkris. Covid-pandemin, som uppenbarat vår sårbarhet för oss. Slutligen inte minst klimatkrisen. Det uttalande om klimatet som generalförsamlingen antog upprepar flera gånger att ”we are running out of time”.[1] Vid KV:s nästa generalförsamling år 2030 är det för sent att agera.
Marginalisering av området interreligiös samverkan. Visserligen gjorde professor Azza Karam från Religions for Peace ett starkt intryck med ett tal som anknöt till generalförsamlingens tema om Kristi kärlek från ett muslimskt perspektiv. Dessutom handlade en av 23 seminarieserier eller ”ekumeniska samtal” om interreligiös solidaritet. I övrigt hörde jag dock inte mycket om den positiva kraften i interreligiöst arbete under generalförsamlingen. Det är synd, med tanke på att interreligiös samverkan är nödvändig för att möta tidens utmaningar.
Ett föränderligt kristet landskap. Jag deltog i en seminarieserie som handlade om att bredda den gemensamma reflektionen över vad kyrkan är, mot bakgrund av de förändringar som nu sker inom den globala kristenheten. Kristenheten globaliseras och dess demografiska tyngdpunkt flyttar söderut. Kristendomen är på stark tillväxt i Asien, Afrika och Latinamerika. De flesta nya och växande kyrkor är pentekostala/karismatiska och/eller självständiga. Det innebär att de flesta kyrkor i världen inte har någon kontakt med Kyrkornas världsråd. Hur påverkar det KV:s vision om kristen enhet? Och vilka erfarenheter och lärdomar kan dessa kyrkor bidra med? Detta är ett viktigt område för KV att arbeta vidare med under kommande år.
Almut Bretschneider-Felzmann, teologisk sekreterare med särskilt ansvar för kontakter med EKD:
Att uppleva ett möte av den världsvida kyrkan i det land som jag kommer ifrån var en mycket speciell erfarenhet. Ännu viktigare var dock att delta i Kyrkornas världsråds generalförsamling i tider då våra kyrkor i väst talar med darrande röster och behöver den ekumeniska rörelsen mer än på länge. Under decennier har de burit de ekumeniska organisationerna – mycket med självbilden av ”att vara en kyrka för andra” och de har formulerat visioner för rättvisa, fred och skapelsens integritet.
I Karlsruhe blev det för mig tydligare än på länge att mycket står på spel när grunden som vi i Europa står på skakar, när självklarheter inte är självklara längre och då generalförsamlingen efter mer än 50 år åter samlades i Europa. Våra demokratier prövas i tider av nationalism och protektionism. Ingen kan blunda längre för katastrofala klimatförändringar. De pågår redan och orsakas till stora delar av denna del av världen. Ett krig skakar denna kontinent som får oss att förstå: att bokstavera fred och rättvisa hör till den svåraste uppgiften som mänskligheten och även våra kyrkor har.
Ungdomarnas röster i Karlsruhe från alla kontinenter och kyrkor var tydliga: ”Lyssna, agera nu!” Var generalförsamlingen en kairos, en central vändpunkt, i denna fråga eller speglade den bara uppgivenheten som unga aktivister delar? Kommer kyrkorna, kommer världen svara på detta rop?
Att ha haft den Rysk-ortodoxa kyrkan med på kyrkornas världsråds generalförsamling har varit riskfyllt. KV agerade jämfört med andra aktörer i samhället mot strömmen genom att fortsätta samtalen. Samtidigt gavs representanter från olika kyrkor i Ukraina stort utrymme och generalförsamlingen visade empati med dem. Generalförsamlingen uttryckte detta tydligt: “This Assembly strongly denounces this illegal and unjustifiable war.” Den bekräftade också en av den ekumeniska rörelsens grundläggande värderingar – att krig är mot Guds vilja. Dialogarbetet fortsätter även efter generalförsamlingen och utmaningen består i att inte ge upp denna tydliga ståndpunkt, att inte låta sig användas av en nationell kyrkas intressen och fortsätta att visa att det är offren som står i centrum.
Vår tid kännetecknas inte av att multilateralismen hålls högt i alla sammanhang. Desto viktigare är det när aktörer, som denna gång kyrkorna, lyckas samla representanter för skilda sammanhang, här både med tanke på konfession som på kulturella och politiska kopplingar. Det är bönen, det är gudstjänstlivet, i slutändan tron på den sårade uppståndne som lägger grunden för denna spretiga gemenskap. Och det är det ärliga samtal och de lyhörda diskussionerna som gör att kyrkorna vandrar vidare tillsammans även i vår tid. Det senaste kan Kyrkornas världsråd behöva ha ännu mer av vid kommande mötesplatser.
Lämna ett svar