Ibland är det inte lätt att vara religiös i Jerusalem. De gångna veckorna har varit hektiska, med judar som firar Pesach, muslimer som firar Ramadan och kristna som firar två (!!!) stilla veckor efter varandra. Särskilt stilla har det inte varit, men trots allt stök och bök har det funnits goda stunder av andäktighet och ”feeling” också.
En religionskrock som nådde svenska medier var när ramadanfirande muslimer barrikerade sig i Al Aqsa-moskén, då ryktet gått om att den lilla extrema judiska gruppen Tempelbergets trofasta skulle bege sig till Tempelberget i syfte att offra en get. Tydligen hade de utlovat en belöning till den som kunde fixa in en get på området, men då det strider mot gällande status quo på området och då Ramadanfirandet dessutom pågick blev det infekterat. Två nätter i rad kom polisen upp på Tempelberget och föste ut de muslimer som tänkt övernatta i Al Aqsa.
Alla judar jag pratat med om detta har inställningen att bön på Tempelberget vore ok, om bara man kunde enas trots detta status quo, men att offra en get är att gå för långt! De har ingen lust att återgå till offer- och tempelkulten som fanns inom judendomen för tvåtusen år sedan, och ser nu judendomen som en religion som i stället baseras på texterna, familjelivet och synagogan. Det var också ett enormt polispådrag för att hindra sammandrabbningar.
I denna kontext blev det då dags för påsken. Hela Jerusalem var fullt till brädden av pilgrimer! Någon sa att det var mer pilgrimer i år än året före covid-19! Kanske var det dryga två års restriktioner som gjorde att extra många pilgrimer hade letat sig hit?
Palmsöndagen blev en uppsluppen tillställning. Tips till den som besöker Jerusalem i påsktid: gå med musiken! Där var nunnor, munkar, pilgrimer med gitarrer, högtalare och rytminstrument. Jesu intåg i Jerusalem är verkligen en glad fest!
Desto mer sammanbiten var naturligtvis långfredagen. Olika grupper köade längs Via Dolorosa för att följa Jesu väg från förhöret, domen och törnekronapåsättandet till korsfästelsen och gravläggningen. Själv vandrade jag tillsammans med svenska och danska lutheraner. Vi sjöng, läste texterna och mindes Jesu väg till korset. Det hela var mycket fint och rörande. Mellan åttonde och nionde stationen (av 14 stationer) blev det däremot helstopp. Polisen hade spärrat av självaste Via Dolorosa på Långfredagen av alla dagar. Klart det blev en besvikelse, men efter att vi då hoppade över stationerna som var kvar kunde vi efter lite irrande nå den lutherska kyrkan the Redeemer. Där avslutade vi textläsningen och meditationen.
Några katoliker jag stötte ihop med kunde berätta att de kommit till samtliga stationer och att det tydligen krävdes tillstånd från polisen för att få komma fram!
Den dansk-svenska gruppen firade påskdagen tidigt på morgonen på Olivberget. Vi såg solen gå upp och predikan handlade om hur ljuset kommer åter. Fint och stämningsfullt! Senare samma dag började påskveckan om igen, nu för de ortodoxa och orientaliska kyrkorna som då hade palmsöndag. På ortodoxa påsken (liksom alla högtider) är scoutkårerna från de olika kyrkorna aktiva. Där var säckpipor, trumpeter, slagverk och allehanda andra blåsinstrument. Igen var stämningen på topp!
Kanske mäktigaste firandet för de ortodoxa och orientaliska kyrkorna är den heliga eldens ceremoni, Holy fire, i den Heliga gravens kyrka, där en kraftig eld sägs stråla ut från Jesu grav. Detta anses vara ett årligt mirakel som firats i obruten följd i 1600 år i Jerusalem. Somliga hävdar att det också förekom på biblisk tid, för hur kunde den lärjunge som kom först annars se lindorna inne i den mörka graven?
Inför Holy Fire hade polisen och kyrkoledarna i år inte kommit till en överenskommelse kring säkerhetsarrangemangen. Polisen hävdar att de inte kan släppa in fler än 1800 personer i den Heliga gravens kyrka. Kyrkoledarna hävdar att polisen använder detta som svepskäl för att trakassera kristna under firandet. Tyvärr är Holy Fire kantat av sammandrabbningar mellan polis och pilgrimer. Så även i år. I sociala medier sprids trista bilder av hur polis brottar ner pilgrimer och även präster!
Kulmen på det ortodoxa påskfirandet är naturligtvis själva uppståndelsen. En väldigt fin gudstjänst är när pilgrimerna på påsknatten samlas i den Heliga gravens kyrka, och när klockar slår midnatt hörs först ett ”Christo Anesti” lite svagt, sedan ropar alla på sina egna språk: ”Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden!” Trots språk- och kulturskillnader förstår vi där och då varandra och gläds över gemenskapen!
Lämna ett svar