Hur blir vi en vanlig söndagsmässa påminda om det ekumeniska arbetets betydelse? Här följer en reflektion av Magnus Evertsson utifrån de funderingar som trosbekännelsen kan ge gudstjänstdeltagaren.
Trosbekännelsen är en del av församlingens söndagliga gudstjänst och av varje dopgudstjänst. Mot trosbekännelsens slut, efter inledningen om Gud som allts skapare och en hel del om Jesus, mest sådant som vid tiden för formulerandet varit kontroversiellt, sägs om kyrkan ”helig” och ”allmännelig”. I den apostoliska trosbekännelsen, den som används vid dop och som är vanligast i Svenska kyrkans gudstjänster, är ”en” före ”helig” och ”allmännelig” språkligt sett obestämd artikel men uppfattas – fullt rimligt – ibland som ett räkneord. Den längre och ovanligare nicenska trosbekännelsen säger fyra saker om kyrkan: ”en” (här är det även språkligt fråga om räkneord), ”helig”, ”allmännelig” och ”apostolisk”.
Under mina år som doktorand mötte jag ständigt vid fikabordet inte bara andra svenskkyrkliga och människor utan uttalad bekännelse utan också katoliker, baptister, pingstvänner och andra av olika kristen tillhörighet. Den självklara kunskapen att identiteten kristen har många och ibland starka delidentiteter blev då en mycket påtaglig verklighet. Trots våra uppdelningar, där vi benämner oss med olika beteckningar, säger vi gång på gång att kyrkan är en, att alla döpta hör samman i en och samma Kristi kropp. Det vi bekänner och det vi erfar krockar. På samma sätt som erfarenheterna för mig krockade vid fikabordet kan de krocka exempelvis där två kyrkobyggnader ligger på var sin sida av samma torg och söndag efter söndag säger detsamma om kyrkan men åtminstone ger intrycket att inte höra samman.
Hur hantera sådan dissonans mellan vad vi säger och hur det i andra avseenden är? Ett sätt att lugna tanken kan vara att identifiera sådant som vi av olika skäl ställer oss frågande till i andra kyrkor och inte vill få in eller få tillbaka – men ingen människa kan heller säga att den kyrka hon själv tillhör är perfekt. Ett annat sätt kan vara att luta sig tillbaka och hänvisa till historiska förklaringar till varför det blivit som det blivit – men det är att säga att utveckling enbart hör till det förgångna; om saker och ting ännu utvecklas kan framtiden påverkas, bland annat utifrån de lärdomar historien erbjuder.
Ett sätt att bearbeta skavet mellan bekännelse och synlig verklighet är att i sin församling söka enhet, helighet, allmännelighet och apostolicitet. Finns det andra samfund där församlingen verkar går det antagligen att nå närmare relationer. Är församlingen ensam på sin plats går det likväl att söka mer av den helighet som inte minst uttrycks i barmhärtighet, det går att pröva om församlingen bärs av och bär hela evangeliet till alla inom räckhåll och, när man ser att så inte är fallet, sträva i den riktningen. Även den kyrkoförsamling som är ensam på sin plats hör till en större gemenskap: sitt stift, Svenska kyrkan i dess helhet och hela den världsvida kyrkan, utan gränser i rum och tid. Mellan en del kyrkor har redan full gemenskap upprättats, till exempel Lutherska världsförbundet vars 150 medlemskyrkor över hela världen genom medlemskapet står i gemenskap med varandra och Borgågemenskapen mellan lutherska och anglikanska kyrkor i huvudsakligen norra Europa.
Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan enades inför 500-årsminnet av reformationen om fem imperativ:
* Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.
* Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.
* Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.
* Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.
* Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.
Detta är uppmaningar som kan gälla också andra relationer mellan kyrkor och som kan vägleda bön och arbete för att hantera skavet mellan bekännelse och synlig verklighet.
Magnus Evertsson Präst, teol dr, teologisk sekreterare för ekumenik på Svensk
Lämna ett svar