Det var ingen stor skara som var samlad till morgonmässa denna regniga onsdag, men det var åtminstone för mig ett tillfälle att få landa, att få orientera mig i tillvaron.
I förbönen så bad vi bland annat för Liverpools stift, för Nicaragua och för Söderhamn-Sandarne. Jag tänkte på The Beatles, på Nicaraguanska bondemässan och på Eva, som bor i Söderhamn, men också på Kyrkornas världsråd och Borgåöverenskommelsen som gett oss bönekalendrar som uppenbarligen används. Så bröts brödet och orden ”så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd” uttalades. De påminner om hur vi är ett stort vi. De där i Liverpool, i Nicaragua och i Söderhamn och vi – den lilla skaran som var samlad i den stora katedralen – alla får vi del av ett och samma bröd. Vi hör ihop.
Så gick det några timmar och jag fick möta och lyssna på den lutherska biskopen Christian Samraj från Indien. Han är biskop i Tranquebar och han berättade hur de i hans kyrka i Indien varje söndag bett för Svenska kyrkan och hur det påminde om historien men också om hur bönen skapade levande band. När vi möttes den här oktoberdagen gladde sig den indiske biskopen över att kontakterna efter några års tystnad nu återupptagits mellan Svenska kyrkan och Tamil Evangelical Church, TELC och att ett vänstiftsavtal med Stockholms stift alldeles, alldeles snart skulle bli verklighet.
Så är vi, genom bönens och nattvardens band, men också de levande relationerna band, påminda om, att vi är en enda kropp. Ty alla får vi del av ett och samma bröd. Här i ett regnigt oktober-Sverige och i en världsvid gemenskap.
Biskop Christian Samraj vid ärkebiskop Nathan Söderblom.
Kommentera det här inlägget