Under den 5–7 november medverkade jag på en internationell och ekumenisk konferens på det ekumeniska institutet i Bossey, Schweiz som drivs av kyrkornas världsråd och är knutet till universitet i Geneve.  Det var cirka 130 personer från olika delar av världen och olika kyrkor som samlades både på plats och online.  Konferensens tema var “Towards Nicaea 2025: Exploring the Council’s Ecumenical Significance Today”.

Nästa år kommer kyrkor världen över fira det faktum att det är 1700 år sedan det första ekumeniska konciliet hölls i Nicaea och att det är 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm som dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom bjöd in till. Därför kommer Nicaea uppmärksammas på många olika sätt nästa år. Det var utifrån detta som vi var samlade i Bossey för att utifrån olika perspektiv brottas och tolka Nicaea och dess betydelse för oss idag. Perspektiven var breda, och det var både kritiska perspektiv och de som mer såg Nicaea som en resurs. Det blev tydligt att det finns flera sätt att förhålla sig till Nicaea.

Som en del av konferensen presenterade jag en artikel om receptiv ekumenik i relation till Nicaea, om vad vi som kyrkor kan lära i mötet med varandra och hur vi kan se varandra som ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.” Jag fokuserade på det som brukar beskrivas i den receptiva ekumeniken som de sårbara händernas ekumenik. Den sårbara händernas ekumenik fokuserar på att varje kyrka har sår, men att andra kyrkotraditioner kan bidra och hjälpa oss att läka de sår som vi bär på. Det är ett perspektiv som handlar mer om att blicka inåt, än att säga vad andra ska ändra. 

Vidare lyfte jag hur kärleken är en dygd inom den receptiva ekumeniken som vi får utveckla och att vår kärlek till Kristus är utgångspunkten. Ekumeniken är i sig själv en kärlekshandling och en hjärtats rörelse som leds av den Heliga anden.

Men det som berörde mig mest under dagarna var mötena mellan artiklarna presenterades. Jag upplever att det är vid lunchen eller middagen som samtalen sker och där en blir berörd, att få sitta ner tillsammans och dela måltid tillsammans med varandra från olika perspektiv. Vid en måltid fick jag samtala och sitta ner med en professor i kyrkohistoria från USA som arbetar, bor och lever i Argentina och hur hon berättar om vikten av inkludering av kvinnor i hennes undervisning, att för varje man hon tar upp att också inkludera kvinnor.

Jag bär mig mötena med nuvarande studenter som studerar vid det ekumeniska institutet i Bossey och hur jag blir medbjuden till deras hus Petit Bossey, och spelar pingis med tre studenter från Indien, Sydkorea och Pakistan i hallen. Samtidigt som vi spelade pingis, kommer samtalen in på utmaningarna med att vara kristen i Pakistan, och samtalen går djupare.

Och jag påminns om att ekumenik inte bara är de formella diskussionerna, utan kanske ännu mer det levda livet tillsammans och dialogen när vi gör något helt annat tillsammans, som att spela pingis. Ekumeniken där vi har vårt centrum i Jesus och kommer samman för att vi alla i våra olika kontexter och traditioner vill följa honom.  Ekumeniken som är vänskapens ekumenik och som handlar om djupa relationer med Kristus i centrum.   Påminnelsen om att jag alltid har något att lära mig i mötet med andra, en person jag mötte beskrev det som att vi kan se andra människor och deras perspektiv som gåvor till oss.  Jag tänker att ekumeniken och den ekumeniska rörelsen, med människorna är gåvor till oss. Gåvor för oss med andra perspektiv att ta till oss för att vidga vårt perspektiv, se med nya ögon och få fördjupa vår relation till Kristus.

Av Emma Jansson, präst i Präst S:t Matteus kyrka St Johannes församling i Malmö

Studenter vid Bossey bloggar på Kyrkornas Världsråds plattform. Där kan du bland annat läsa vad Alfred från Kenya skriver. https://www.oikoumene.org/blog-by-author/1268/1268