I tacksamheten över att inte längre behöva duscha genom att hälla kallvatten över mig med en skopa, väcks också någon slags avsky inom mig. På något vis blir jag äcklad över allt jag tidigare tagit för givet. Att kunna trycka på en knapp för att spola på toaletten, att kunna dricka vattnet ur kranen, att inte behöva tvätta kläderna för hand och att slippa dela rum med ödlor och kackerlackor…

Jag är Växjö stifts kandidat till Svenska kyrkans utbytesprogram ”Ung i den världsvida kyrkan”, och har precis kommit hem efter att ha tillbringat tre månader på Filippinerna. Där har jag, tillsammans med min resekamrat Freddan, bott i värdfamiljer, sett verksamheten hos den fristående katolska kyrkan ”IFI” (Iglesia Filippina Indipendiente) och delat tro, liv och vardag med människor vi mött längs vägen. Våra dagar på ögruppen har varit väldigt intensiva och ofta vaknade vi 04 på morgonen för att komma tillbaka hem runt 23. Däremellan fylldes tiden med allt ifrån att få testa på arbetet som filippinsk risbonde eller fiskare till att hjälpa till under begravningsmässor och göra hembesök hos församlingsmedlemmar. Att komma tillbaka till Sverige blev en större omställning än vad jag hade räknat med. Att anpassa sig tillbaka till all den vardagslyx vi lever i här, och samtidigt stå emot det omedvetna begäret av att följa strömmen av allt klagande över småsaker, är en utmaning när man levt tre månader i en annan vardag. Tacksamheten blir på ett sätt ännu mer närvarande. Jag har ett stabilt hus att bo i, jag har fått gå i skolan, jag kan yttra mina åsikter utan att riskera dödshot och jag har inte bara mat för dagen utan kan också VÄLJA vad jag vill äta! Kulturchocken var nästan större av att komma hem till Sverige efter tre månader på Filippinerna än att komma dit. Att få leva under enklare förhållanden, men med så mycket skratt, kärlek, tacksamhet och gästfrihet har helt klart gett nya perspektiv på livet.

Det är inte bara levnadsvillkoren som varit tänkvärda under vår tid med IFI på Filippinerna. Svenska kyrkan och IFI har i snart trettio år haft ett starkt band och samarbete som systerkyrkor. Utbytesprogrammet är en viktig del i att bibehålla den goda relation som kyrkorna under många år har byggt upp tillsammans. Hem från min resa tar jag med mig en oerhörd inspiration över hur kyrkan i Filippinerna får spela en central roll i livet. Jag skulle vilja påstå att vi i Svenska kyrkan kan lära mycket av vår systerkyrka i Filippinerna! Hur kommer det sig att kyrkan där kan vara fullsatt varenda söndag, men när jag går på en ordinarie högmässa i min hemförsamling kan jag allt som oftast räkna gudstjänstbesökarna på fingrarna? På den frågan har jag inget svar, men en sak som är säker är att jag aldrig kommer sluta imponeras av de ideella krafter som finns hos unga som gamla i IFI. Människor känner sig som en del av kyrkan och kan bidra med det de själva är bra på. Kyrkan är inte bara en plats att gå till för att få något – det är en gemenskap. Alla känner ett ansvar över att församlingen ska fungera så bra som möjligt. För att inte tala om hur prästerna brinner för sitt arbete! Att vara präst i Filippinerna är mer av en livsstil än ett jobb.

IFI ser sig själva som ”aktivistkyrka” och kämpar ständigt för mänskliga rättigheter. Det händer ofta att biskopar, präster och medlemmar utsätter sig själva för stora risker för att stå upp för sina medmänniskor. Genom olika projekt stöttar de exempelvis ursprungsbefolkningen, sjuka och barn. Något vi deltagare fick lära oss mycket om är IFI:s arbete mot sexuell exploatering av barn online. Ett projekt som kallas CROSEC (Church response against online sexual exploitation of children) och som också stöttas av Act Svenska kyrkan. Ett barn av åtta på Filippinerna befinner sig i riskzonen att utsättas, och detta nästan alltid av en närstående som de litar på. Köparna? I princip uteslutande västerländska män. Fenomenet är bara ett problem i mängden av alla de svårigheter som människor på Filippinerna tvingas gå igenom. Ofta är det de redan hårt utsatta som drabbas ännu hårdare. Gång på gång mötte vi människor i extrem utsatthet. Trots det blev vi, utan undantag, alltid bemötta med ett varmt leende och en gästfrihet som jag inte upplevt någon annan stans. Även i de situationerna infann sig stundvis en känsla av avsky över hur bra vi har det i Sverige, men hur lite vi generellt sett faktiskt bryr oss om andra…

Totalt är vi tolv svenska utbytesdeltagare från olika stift. Fyra av oss har varit i Filippinerna och åtta i Tanzania. Att i text berätta om våra tre månader på en annan kontinent är nästintill omöjligt, men för att fler ska få ta del av de erfarenheter som vi utbytesdeltagare har fått med oss, går det till våren att boka oss som föreläsare i våra respektive hemstift. Att få dela med mig av mina upplevelser och berätta människors historier vidare är något jag ser mycket fram emot. Samtidigt kommer deltagare från Filippinerna och Tanzania till Sverige för att få uppleva kulturen och kyrkolivet här.

Jag är övertygad om att utbytesprogrammet inte bara är livsförändrande för oss deltagare, utan även påverkar så många fler. Jag tror att vi genom mötet mellan människor kan skapa en större förståelse för varandra och på så sätt bidra till en bättre värld för alla att leva i.

Författare: Nadja Ericson, deltagare från Växjö stift i programmet Ung i Världsvida kyrkan hösten 2024.

Läs mer om programmet på: Utbytesprogrammet – allt du behöver veta för att söka