Vi är fyra studenter från Svenska kyrkans utbildningsinstitut som fått möjligheten att göra vår tre veckor långa verksamhetsförlagda utbildning på Filippinerna. Den första april anlände vi till flygplatsen i Manilla för att därefter åka till ett hotell i väntan på att den nästkommande dagen åka vidare till IFI-kyrkans prästseminarium ACTS i Urdaneta.

Redan första dagen i Manilla blev det tydligt för oss; vi befinner oss i kontrasternas land. Vi promenerade genom ett 35 gradigt Manilla där gatan fylldes av bilar och motorcyklar. Vi passerade magra hundar och katter, hemlösa barn och välfyllda fruktstånd på väg mot en av stadens gallerior. I gallerian däremot var det svalt, rent och fyllt med butiker och restauranger. Vid alla entréer stod vakter med batonger som noga kontrollerade vem som fick komma in, och inte. Alla med väska visiterades, förutom vi svenskar.

Under dagen kastades vi på samma sätt fram och tillbaka mellan det bekväma och krångliga, det obehagliga och vackra, det kliniskt rena och det smutsiga. Kontrasterna har på alla möjliga, tänkbara sätt fortsatt följa oss under resan. I Filippinerna är fattigdomen stor och utbredd. Ändå är givmildheten större. Vi möter den hos alla – inte minst hos dem som lever, studerar och arbetar på prästseminariet. Genom allt från korta hälsningsfraser till gåvor, mat och intressanta samtal skiner omtänksamheten och gästfriheten. Ibland kan det till och med bli svårt för oss att hantera. Vi har frågat oss om vi kan utläsa spår av Filippinernas koloniala historia i hur vi blir bemötta här. Svaren vi fått hittills, när vi försiktigt ställt frågan, är att det filippinska folket inkorporerat ett slags underordnande eller feodalt förhållningssätt i sina kroppar. Efter flera århundranden av förtryck och underkastelse är det förstås inte konstigt. Det är på många sätt sorgligt att det är på det här viset. Den sorgen delar vi också med de vi pratat med.

Här på prästseminariet, Aglipayan Central Theological Seminary (ACTS) utbildar den kyrka vi är här och hälsar på sina präster. Kyrkan heter Iglesia Filippina Indentepiente. Tack vare det samarbetsavtal, s.k. konkordat, som Svenska kyrkan sedan 30 år tillbaka har med denna kyrka har vi – två diakonstudenter och två präststudenter – fått möjligheten att göra denna studieresa.

Filippinernas historia av att leva under kolonialt styre är centralt i IFI-kyrkans tillblivelse och identitet. IFI-kyrkan visar oss hur kyrkan kan vara en aktiv aktör i samhället, en kyrka som protesterar mot orättvisor, marginalisering och diskriminering. Denna inriktning eller sätt att vara kyrka på är sammanvävt med deras teologi; a theology of struggle.

Man betalar ett högt pris när man är en aktivistisk och politisk kyrka på Filippinerna. Då IFI-kyrkan öppet sätter sig emot den korrupta staten, arbetar för att öka egenmakten hos urinvånarna och minoritetsbefolkningen och på en mängd andra sätt står upp mot orättvisor riskerar de att bli ”red tagged”. I statens ögon betyder det helt enkelt att man blir stämplad som kommunist och terrorist. Man utgör då ett hot mot samhället och kan förvänta dig att bli fängslad eller mördad. Kyrkan låter sig dock inte stoppas.

En av kyrkans medlemmar beskriver det så här; om du inte är red-tagged har du inte gjort tillräckligt mycket gott!

Under ett dygn besökte vi en av de utsatta samhällsgrupper som IFI-kyrkan arbetar med, urbefolkningen Aeta. Marken och naturen helig för Aeta-folket. Den betyder allt – både fysiskt och andligt. Folket bor i enkla hus uppe i bergen, odlar, skördar och jagar sin mat och tillagar den över öppen eld. Under vår visit fick vi ta del av deras berättelser, traditioner och historia. Vi samtalade mycket om hur de på olika sätt förtrycks av staten, bland annat genom att deras mark tas ifrån dem. Sakta blir de fråntagna sin identitet. IFI arbetar hårt för att skydda dem samt försöka förbättra deras situation, men med tanke på landets förtryckande, korrupta politik och IFI-kyrkans begränsade resurser, främst monetära, är det ett arbete som ofta sker i stark motvind.

När vi skriver det här inlägget har vi en dryg vecka kvar av vår vistelse på Filippinerna. Under påskveckan kommer vi dela upp oss för att i olika församlingar uppleva påskberättelsen och hur den kommer till uttryck i IFI:s tradition. Vi är både exalterade och nervösa inför veckan som kommer. Hittills är det svårt att helt konkretisera vad vi kommer bära med oss från resan. En sak vet vi säkert, att något har förändrats inom oss. Under vår tid här märker vi mer och mer att vår syn på oss själva och våra medmänniskor omformas, och vi hittar även nya ingångar till det heliga. Inte minst sker det i mötet med det obekanta, i skavet och i kontrasterna. Det är en utmanande process, men vi är väldigt tacksamma över att få uppleva den