Erik Olebark Ringheim läser på pastoralinstitutet i Uppsala och skriver från ett besök vid det ekumeniska centret i Bossey, Genève.
I SAOL har ordet ekumenik betydelsen arbete för enhet och samförstånd inom den kristna kyrkan. Det är precis vad ekumenik handlar om och vad vår resa med Svenska kyrkans pastoralinstitut till Ecumenical Institute at Château de Bossey syftade till att få fördjupad kunskap om.
Hur är det ekumeniska arbetet organiserat i Sverige och i världen? Ekumenik kan på lokalplanet exempelvis vara att ha en gemensam bön eller gudstjänst tillsammans med ett annat samfund, eller att bjuda in samfundsgrannarna på fika.
Vi i våra församlingar och i vår lokala kontext, på gräsrotsnivå har möjlighet att skapa levande ekumeniska kontakter mellan människor. På nationell nivå har vi i Sverige bland annat Sveriges Kristna Råd, SKR, där mycket av kontakten och samtalen på en samfundsnivå sker. Liknande råd finns även lokalt och regionalt över landet.
I vårt internationella (när)område är Sverige med i Borgågemenskapen där vi har altar- och predikstolsgemenskap med ett antal kyrkor. Den viktigaste delen i Borgågemenskapen är att de kyrkor som är en del av överenskommelsen ska välkomna varandras präster och medlemmar som sina egna.
På det Europeiska planet har vi samarbetsorganisationen The Conference of European Churches, CEC. På vår resa rörde vi oss dock på det globala planet inom World Council of Churches, WCC, och Lutheran World Federation, LWF. Det är kring de insikter och kunskaper som jag fick med mig därifrån som mina inlägg ska handla om.
Ekumenik på detta globala plan handlar till viss del om diplomatisk fingerspitzgefühl och tålamod. Att föra samtal över traditionsgränser kräver en ödmjukhet för sin egen och andras tro och det kräver att alla förstår vad vi talar om, att vi talar samma språk.
Jag vänder mig därför just till det ekumeniska språket för att djupare försöka förstå vad global ekumenik innebär. Professor Sarah Hinlicky Wilson vid Institute for Ecumenical Research i Strasbourg har skrivit en kort och träffande introduktion till det ekumeniska språket som även förklarar vad vi ska med ekumeniken till (Lutherans in Ecumenical Dialogue 2003-2010, s 19-25).
Olika kyrkor har olika självbilder, exempelvis ser den ortodoxa kyrkan sig själva som apostlarnas kyrka tvåtusen år senare i en obruten kontinuitet, den romersk-katolska kyrkan ser sig som den sanna kyrkan även om de erkänner sanna element i andra kyrkliga traditioner, något som den ortodoxa kyrkan inte nödvändigtvis gör. Vissa mindre protestantiska kyrkor ser sig själva som den enda sanna kyrkan medan andra inte ser sig som den sanna kyrkan, men väl en sann kyrka.
Jag inser naturligtvis det problematiska i att jag ska skriva om en annan traditions självbild, det är svårt att göra en annan tradition verklig rättvisa. Varje kyrka och tradition har rätten att få beskriva sig själva som de vill, utan att för den sakens skull direkt få utstå kritik av självbeskrivningen från någon annan. Vad ekumeniken här kräver för att skapa ett gott samtal är att varje kyrka måste respektera en annans kyrkas självbeskrivning, även om de inte håller med om den.
Mer om det i morgon.
/Erik
Lämna ett svar