Nya berättelser av nya berättare. Det är de nya inslagen i det gamla Sveriges varp. De berättas varje dag i språkcaféer och mötesplatser runt om i vårt land. Och i samma ögonblick som vi lyssnar blir berättelserna en del av oss, en del av det nya vi som växer fram, obevekligt och nästan omärkligt som en klimatförändring.
”I varje dans berättar jag något om mig själv och mitt liv säger street-dansaren Martha Nabwire i dokumentärfilmen Martha&Niki. Martha är från Uganda, kom till Sverige i yngre tonåren. Niki Tsappos adopterades från ett barnhem i Etiopien som mycket liten. Martha själv bedyrar att hon alls inte ville till Sverige, att hon alls inte känner sig hemma här trots de chanser det gett henne och i filmen väcker mötet med afrokubanska trummor hennes längtan tillbaka till Afrika. Niki känner sig helt och hållet som svensk – i en afrikans kropp. Deras vänskap, dans och slitningar, deras nappatag med frågor om identitet och uttryck och framgång utgör ett lysande knippe trådar i vår en varp som blir alltmer mångfärgad och komplex för varje dag. En trailer finns här.
Martha och Niki är halsbrytande. Stöddiga. Roliga. Och extremt samstämda i den komplexa kommunikation som heter dans. Jag vet inte om min stolthet över deras tyngdlags- och janteförnekande uppenbarelser har att göra med att de presenteras som svenskar vid hip-hop-bataljer världen över. Men jag misstänker det. Och varför inte? Nationalistisk stolthet klingar fult idag. Utom inom sporten. Men jag är gärna stolt över ett land som skimrar i nya färger.