Ljuset ute avslöjar att det är den tiden på året. För jämnt ett år sedan satt jag och tittade ut genom samma köksfönster. Vi hade fortfarande papperstidning och den luktade sådär särskilt av fuktigt papper och frost, som de gör när de nyss kommit in. 

En slags smygande oro fanns i sinnet, som en för tidigt kläckt mygga att vifta bort som slött letade sig tillbaka, men som var tillräckligt pigg för att fly slagen. Det stod ju klart och tydligt i tidningen att i Sverige har vi ingen samhällsspridning ännu. Det gick att se framför sig hur smittan gick i isolering tillsammans med alpresenärer och tynade bort varefter resenärerna piggnade till. 

Så jag åkte på arbetsresan till Uppsala med kursdagar och konferens, och en lucka däremellan med tid att gå på promenader där jag gått så mycket i vad som känns så länge sedan. Jag kommer ihåg att jag någon kväll när jag nästan somnat på hotellet i vaga termer tänkte på dagen som ett slags tidsresa. 

Så här i efterhand var det verkligen ett slags tidsresa. Men inte så som jag tänkte på hotellet. På vägen upp var allt som vanligt, bara någon enstaka turist som kunde skönjas bakom ett lite för stort munskydd. De flesta gjorde ett gott arbete med att inte stirra. 

Redan på vägen hem var stämningen en annan. Fler med munskydd. Människor på centralen som ängsligt såg sig över axeln som om viruset skulle smyga fram och hoppa på dem bakifrån. Och efter resan var allt annorlunda. Allting före resan är som om det utspelade sig i en annan tid, i ett annat samhälle. 

Ibland glömmer jag det. Tror att det som kallas det nya normala verkligen är normalt. Men egentligen är det bara jag som blivit stum och trög. Häromsöndagen tog jag för första gången på länge emot nattvarden. Det var det godaste som kommit på mina läppar i hela mitt liv. Samtidigt med glädjen, gjorde det mig mjuk igen. Och när jag mjuknade drabbade det mig. Vi var där, några av alla dem som för ett år sedan träffades varje söndag. Men det var frånvaron som syntes. 

Om en tid kommer det att pratas om statistikrapportering och dopfrekvens hit och huvudgudstjänster dit. Tusental och procentenheter. Och det är om det det kommer att skrivas rapporter och göras analyser. Men när jag mjuknade fanns det inga tabeller och diagram framför mig. Det jag hörde var att det inte fanns några steg av barn som ettrigt och stötvis hamrade sig fram. Jag såg alla som inte var där. Kände doften av hur det är när tjogtals människor av olika slag samlas. 

Jag kände in på livet inte bara det som liksom varje dag nöter på mig och får mig att stelna lite till, utan tomrummet av ett år. Tabellerna och diagrammen kan fånga det i termer av organisationens tillbakagång. Men vad som inte blev i mitt liv, i barnens liv, i församlingens liv, det hålet ger siffrorna ingen rättvisa. Och då har vi inte ens gått ut ur kyrkporten än, och förnummit allt och alla som är borta ute i världen. 

På ett sätt är det kanske barmhärtigt att inte mitt i det ständigt känna fantomsmärtorna efter människor, möten, leenden, skratt. Att kunna tänka att det digitala går ganska bra, samtidigt som vi inte märker att löftet om cyberrymdens oändlighet för varje dag krymper världen något ytterligare, genom att vi sakta glider längre och längre från varandra. 

Men vi behöver också bli mjuka för att minnas. Då går det att se att det normala inte är normalt. Gud give att vi kommer ur detta utan att ha blivit så förstenade, att vi inte kan bli levande igen. –Erik Keijser