För min del innebär den kristna fastan en tid av rannsakelser. Lite bökig. Lite lång. Men som ändå känns värt det, i efterhand. Lite som att mentalt försöka plocka undan somligt av det som kommer med julen som kanske i längden känns lite överpyntat. Att ta sig tid att orka med att titta närmre och fundera kring prylar och traditioner eller vanor som tillslut blivit skrymmande och tvingande. Som att vårstäda och under dammet återupptäcka de riktiga klenoderna som jag vill ha kvar. Att släppa in ny luft, nytt ljus och nya tankar på vad som väntar av fortsatt liv.

Och att göra detta tillsammans med Jesus. Så att det här inte blir ett slags själsligt projekt jag tar mig för ensam, som blir alldeles övermäktigt utan att det finns någon att prata med under tiden. Nån som också kan skaka på huvudet och brista ut i skratt över sådant vi släpat runt på som vi med lätthet kan lägga åt sidan. Någon som ifrågasätter en del av det som fortsätter hamna i högen ”kan vara bra att ha”. Någon som också blir nostalgisk och lite gråtmild över det som blivit skavt eller gått förlorat, som det är dags att släppa taget om nu.

Men nu har vi hållit på och röjt ett par veckor, Jesus och jag. Just så här mitt i börjar jag bli trött och behöver vila, lagom till Midfastosöndagen. Då får jag sätta mig i gröngräset, eller lägga mig ner bland alla tusentals människor som också söker och längtar och undrar. Blunda mot himlen och nästan känna hur varmt det skulle kunna bli så småningom, sen, efter påsk och ännu längre fram. Och Jesus pratar på. Hittar lösningar. Gör fantastiska saker med det lilla vi har att komma med. Är noga med att ingenting av det som han samlat ska gå till spillo.

I allt visar han alla oss lärjungar att ”så här vill jag att ni ska se på er själva och det ni har med er. Tro på det du bär med dig hit. Var varsam om den du och ni är. Och när ni hjälps åt kan det hända fantastiska saker!” –Melina Blomqvist