Birgit delar med sig av tankar, psalmtips och dikter för eftertanke i fastetid.
Fastetid 2021. Ett år med väldigt många begränsningar, mycket oro och ensamhet ligger bakom oss. Hur orkar vi kämpa vidare? För mig har psalmer, bibelvisor och även andra sånger varit viktiga. Att sjunga eller ”nynna” för mig själv har hjälpt mig att orka och gett mig kraft och glädje, när livet känts tungt.
Det finns många fina korta texter, exempelvis Möt mig nu som den jag är (sv. ps. 767), Du omsluter mig på alla sidor (sv. ps. 768), Icke genom någon människas styrka (sv. ps. 682) och Söken först Guds rike (sv. ps. 686).
En psalm som jag tyckt mycket om sedan min konfirmation är sv. ps 137: Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav. I den beskrivs inte bara lidandet, utan också Jesus seger och uppståndelse.
En annan fin psalm är sv. ps 28: Så älskade Gud världen all att Han gav den sin ende Son. Gud älskade oss först och sände oss sin Son för att vi skulle bli ett med honom.
Sv. ps. 217, Gud, för dig är allting klart, skriven av Elis Malmeström, är en bön om Guds hjälp i det svåra som möter.
Jag vill tacka Tankegångsgruppen, som hållit kontakt på olika sätt och fungerat som en livlina trotts alla begränsningar.
Dessutom vill jag tacka alla anställda som på olika sätt har stöttat, uppmuntrat och arbetat på nya sätt under en besvärlig tid. –Birgit Malmkvist
Jag vill avslutningsvis bidra med två dikter som Nils Bolander skrivit:
Trasiga redskap
Trasiga redskap tar han i sin hand
och arbetar med i sitt åkerland.
…
Plogar som ingen vill plöja med
ställer han i ordning, denne mästersmed.
…
Spelar en låt på en sprucken violin
så att man aldrig glömmer melodin.
…
Blåser en revelj i ett buckligt gammalt horn
som väcker dem som sover i Törnrosaslottets torn
…
Dem som människor inte förstod
utvalde Gud i sin redskapsbod.
…
Dem som världen ingenting är
utväljer Gud i sin legohär.
De lånade krubba
De lånade krubba åt armodets son
och därtill halm och strå.
De lånade åsna bortifrån
för Herren att rida på.
Men korset han bar
och törnens krans
var hans.
…
Han lånade bröd en hungerns dag
på bergets grönklädda slänt,
och tvenne fiskar av okänt slag
hans lärjungar hade sänt.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
…
Han lånade båt i ett fiskartjäll
och talte till folket från den
och en vindblåst hydda till läger en kväll
åt sig och tolv hemlösa män.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
…
Han lånade sal, då hans dag var förbi,
för att duka sitt nattvardsbord,
och den grav man lade hans kvarleva i
var ett lån från en främlings jord.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
…
Dock –
nu när jag skådar hans stingande krans
och ser hans kors som det var,
då känner jag djupt: det var icke hans,
det var m i n börda han bar.
Det kors min Frälsare
kallade sitt –
var mitt.