Det har blivit ”dymmelonsdag” och Mariakyrkans klock-kläppar är traditionsenligt invirade i säckväv för att få till en dovare klang. Det är nu det blir på allvar, det fastan har förberett oss på. Vi står på tröskeln till påsken, till ”Triduum sacrum” som det heter på latin: de tre heliga påskdagarna Skärtorsdag, Långfredag och Påskafton. Nu fördjupas det drama vi lever oss med i i Jerusalem.

Så mycket av det som kännertecknar den kristna tron ska komma att utspela sig om några dagar. Den heliga måltidens instiftande, hur Jesus betonar vårt ansvar att tjäna våra medmänniskor när han tvättar sina lärjungars fötter. Och själva anledningen till att Gud blir människa, att gå i döden för oss, och allt som hör dit. Men än är vi inte där.

Ett stort tack till alla som bidragit med tankar till denna fasteblogg. Ett stort tack till alla som läst och kommit med glada tillrop! Detta gjorde vi tillsammans.

Dessutom: Genom olika event, såsom att baka och sälja bröd på torgdagar, har internationella gruppen samlat in över 15000 kr till ACT Svenska kyrkans fastekampanj ”Under samma himmel”. En fantastisk insats där många bidragit för att människor ska få ana Gudsriket här på jorden: omsorg vid utsatthet och katastrofer.

Nu tar bloggen paus. Kanske startar den igen redan till advent 2021?

Vi hoppas på återseende i en fastetid nära dig! –Jonas Lindstrand

Fastetid 2021. Ett år med väldigt många begränsningar, mycket oro och ensamhet ligger bakom oss. Hur orkar vi kämpa vidare? För mig har psalmer, bibelvisor och även andra sånger varit viktiga. Att sjunga eller ”nynna” för mig själv har hjälpt mig att orka och gett mig kraft och glädje, när livet känts tungt.

Det finns många fina korta texter, exempelvis Möt mig nu som den jag är (sv. ps. 767), Du omsluter mig på alla sidor (sv. ps. 768), Icke genom någon människas styrka (sv. ps. 682) och Söken först Guds rike (sv. ps. 686).

En psalm som jag tyckt mycket om sedan min konfirmation är sv. ps 137: Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav. I den beskrivs inte bara lidandet, utan också Jesus seger och uppståndelse.

En annan fin psalm är sv. ps 28: Så älskade Gud världen all att Han gav den sin ende Son. Gud älskade oss först och sände oss sin Son för att vi skulle bli ett med honom.

Sv. ps. 217, Gud, för dig är allting klart, skriven av Elis Malmeström, är en bön om Guds hjälp i det svåra som möter.

Jag vill tacka Tankegångsgruppen, som hållit kontakt på olika sätt och fungerat som en livlina trotts alla begränsningar.

Dessutom vill jag tacka alla anställda som på olika sätt har stöttat, uppmuntrat och arbetat på nya sätt under en besvärlig tid. –Birgit Malmkvist

Jag vill avslutningsvis bidra med två dikter som Nils Bolander skrivit:

Det är passion! Det LÅTER passion! Texten är så otroligt romantisk och passionerad samtidigt. Det låter så bra på franska, tusen gånger bättre än i översatt form. Visan handlar om en man som ber på sina bara knän en kvinna att stanna hos honom. –Åsa Jönsson

För min del innebär den kristna fastan en tid av rannsakelser. Lite bökig. Lite lång. Men som ändå känns värt det, i efterhand. Lite som att mentalt försöka plocka undan somligt av det som kommer med julen som kanske i längden känns lite överpyntat. Att ta sig tid att orka med att titta närmre och fundera kring prylar och traditioner eller vanor som tillslut blivit skrymmande och tvingande. Som att vårstäda och under dammet återupptäcka de riktiga klenoderna som jag vill ha kvar. Att släppa in ny luft, nytt ljus och nya tankar på vad som väntar av fortsatt liv.

Och att göra detta tillsammans med Jesus. Så att det här inte blir ett slags själsligt projekt jag tar mig för ensam, som blir alldeles övermäktigt utan att det finns någon att prata med under tiden. Nån som också kan skaka på huvudet och brista ut i skratt över sådant vi släpat runt på som vi med lätthet kan lägga åt sidan. Någon som ifrågasätter en del av det som fortsätter hamna i högen ”kan vara bra att ha”. Någon som också blir nostalgisk och lite gråtmild över det som blivit skavt eller gått förlorat, som det är dags att släppa taget om nu.

Men nu har vi hållit på och röjt ett par veckor, Jesus och jag. Just så här mitt i börjar jag bli trött och behöver vila, lagom till Midfastosöndagen. Då får jag sätta mig i gröngräset, eller lägga mig ner bland alla tusentals människor som också söker och längtar och undrar. Blunda mot himlen och nästan känna hur varmt det skulle kunna bli så småningom, sen, efter påsk och ännu längre fram. Och Jesus pratar på. Hittar lösningar. Gör fantastiska saker med det lilla vi har att komma med. Är noga med att ingenting av det som han samlat ska gå till spillo.

I allt visar han alla oss lärjungar att ”så här vill jag att ni ska se på er själva och det ni har med er. Tro på det du bär med dig hit. Var varsam om den du och ni är. Och när ni hjälps åt kan det hända fantastiska saker!” –Melina Blomqvist

Vad skulle du välja om valet stod mellan att vara naiv eller vara en misstänksam felfinnare?

Hos många säger nog hjärtat ”hellre naiv än felfinnare”. Men för att klara sig i en värld med ondska blir svaret ofta att det är klokare att vara misstänksam felfinnare, om det ena måste väljas före det andra. I Guds rike drar Jesus oss åt ett annat håll. Han själv är ganska naiv. Några exempel:

Förstår Jesus inte att han borde göra somliga underverk mer i skymundan så att folk inte ifrågasätter varifrån hans kraft kommer?

Eller när han tar emot syndare som hedersgäster och själv är gäst hos ökända fifflare.

Och den gången han ställer ett barn mitt bland sina lärjungar och säger att den som gör sig liten som barnet är störst i himmelriket.

I evangeliet på tredje söndagen i fastan botar Jesus en person som var stum. För somliga blir den första frågan: Är detta inte djävulens verk snarare än Guds? Människor har inte förändrats nämnvärt under 2000 år. Även vi är ibland mer intresserade av vem som gör något gott än att glädjas över att det goda blir gjort. Jesus bjuder in oss att upptäcka hans naivitet. Jesus är naiv i sin kärlek till dig, inte felfinnare. Även om ditt hjärta säger att du inte räcker till är Jesu kärlek till dig utan gräns. Det kan vara svårt att ta till sig. Vi säger till andra människor ”du är älskad som du är”, men det är inte lätt att tänka så om sig själv.

När Jesus säger att den som gör sig liten som ett barn är störst i Guds rike bjuder han in dig att vara ett barn inför Gud. När han tar emot syndare som hedersgäster bjuder han in dig att vara hedersgäst hos Jesus. Det händer något med oss när vi låter Jesus älska oss. Särskilt när han får förbinda själens sår och syndens skador. Allra mest när vi låter honom älska oss utan att mäta vad vi duger till. Vi blir som den stumme som börjar tala. Den kärlek Jesus ger dig vill han låta vara värme i dina ord till andra människor. Du är barn hos Gud och det förändrar din blick så att du i korta stunder kan se dina medmänniskor med Jesu ögon.

I slutet av evangeliet är Jesus allvarlig. Han talar till den som blivit befriad. Friheten stannar inte vid att vara löst från det onda. Vi behöver ge efter när Jesu röst vill vara värmen i våra ord. Och bejaka när kärleken i Jesu blick pockar på få att glittra i våra ögon.

–Ola Isacsson

”Sången Alltid på väg av Ingemar Johansson kommer jag alltid tillbaka till när jag behöver plocka ihop mig själv.

’Vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget om denna om denna osynliga hand som Jesus sträckt mig.’

Den är trösterik.” –Eva Ankersö

Här nedan finns en film från Dagen om hur Alltid på väg kom till, och filmen avslutas med att Ingemar sjunger sången.

ARTIKEL UR KYRKANS TIDNING NR 9 2021

Insamling till fasteaktionen på nya sätt

Silkespapper i knalliga färger ligger utspridda på ett bord, tillsammans med saxar och limflaskor. Ett stort fång björkris står och väntar i en vas på golvet. Det ska tillverkas fasteris denna onsdag. Åtta damer, uppdelade på två rum med tanke på pandemin, har samlats för att förvandla pappersarken till små färgklickar i de nakna vinterkvistarna.

–Då är det bara till att jobba, säger Eva Fall, som leder den internationella gruppen i Mariakyrkan, efter att ha gått igenom planeringen för fastetiden och visatdeltagarna hur de små pappersblommorna ska vikas.

–Förra våren försvann ju allt bara. Vi bestämde oss för att vi måste försöka göra någonting under den här fasteaktionen, säger Eva Fall.

I vanliga fall brukar den internationella gruppen ordna brödförsäljning på kyrktorget på midfastosöndagen och baka våfflor till kyrkkaffet på Jungfru Marie bebådelsedag, något som brukar ge bra inkomst. I år har de fått tänka nytt. Under de fem onsdagarna i fastan kommer de istället att stå på torget och sälja fasteris och bakverk, skramla i bössor och ha med sig material från Act Svenska kyrkan att sälja och dela ut.

–Det kan vara bra att kyrkan syns i torghandeln ibland också, menar Eva Fall.

Eftersom gruppen inte kan sälja våfflor som vanligt i år kommer de istället att sälja så kallade virtuella våfflor. Istället för att äta en våffla till kyrkkaffet som man brukar, kan man helt enkelt sätta in motsvarande slant –eller mer -till fasteaktionen istället. Det planeras också för en tipspromenad kring kyrkan, coronasäkrad korv och gemenskap utomhus.

Just gemenskapen med andra är något som många har saknat under det senaste året. Några i gruppen tog därför initiativ till en promenadgrupp som hållit igång sedan i somras.

–Vi var några en söndag som tyckte det kändesså tomt, berättar Eva Fall.

Upplägget är enkelt, alla som vill följer med på en liten runda på cirka två kilometer, så att även den som använder rollator kan gå med. Efter en bit på vägen blir det en liten tankebubbla, just nu är det Frälsarkransen. Efterytterligare en liten bit på vägen blir det ståfika, psaltarpsalm och bön.

–Vi har en liten struktur, men framför allt har det varit viktigt med småpratet medan vi går. Det är många som sitter ensamma hemma nu och behöver lite andra infallsvinklar, säger Eva Fall.

–Charlotte Granrot Frenberg

Att fasta betyder olika saker för var och en av oss. Fastetiden kan bli en tid för eftertanke.  Jag märker att jag är rätt beroende av allt som min mobil signalerar. Vad hände? Vem skrev? Vem vill vad?

I allt detta brus är det lätt att jag tappar bort mig själv. Jag lyssnar inte in stilla och eftertänksamt, vad vill Gud med mitt liv? Kanske någon känner igen sig?

Nu ska jag pröva att under en period ”mobilfasta”. Första steget är att jag stängt av aviseringsljud för olika händelser. Jag ska försöka att inte titta så ofta i mobilen… Nästa steg är kanske att låta mobilen vara för sig själv lite…

Gud hjälp mig i detta – att få mer fokus på Dig och vad du vill i mitt liv.  Amen.

–Gunilla Balutia

Ljuset ute avslöjar att det är den tiden på året. För jämnt ett år sedan satt jag och tittade ut genom samma köksfönster. Vi hade fortfarande papperstidning och den luktade sådär särskilt av fuktigt papper och frost, som de gör när de nyss kommit in. 

En slags smygande oro fanns i sinnet, som en för tidigt kläckt mygga att vifta bort som slött letade sig tillbaka, men som var tillräckligt pigg för att fly slagen. Det stod ju klart och tydligt i tidningen att i Sverige har vi ingen samhällsspridning ännu. Det gick att se framför sig hur smittan gick i isolering tillsammans med alpresenärer och tynade bort varefter resenärerna piggnade till. 

Så jag åkte på arbetsresan till Uppsala med kursdagar och konferens, och en lucka däremellan med tid att gå på promenader där jag gått så mycket i vad som känns så länge sedan. Jag kommer ihåg att jag någon kväll när jag nästan somnat på hotellet i vaga termer tänkte på dagen som ett slags tidsresa. 

Så här i efterhand var det verkligen ett slags tidsresa. Men inte så som jag tänkte på hotellet. På vägen upp var allt som vanligt, bara någon enstaka turist som kunde skönjas bakom ett lite för stort munskydd. De flesta gjorde ett gott arbete med att inte stirra. 

Redan på vägen hem var stämningen en annan. Fler med munskydd. Människor på centralen som ängsligt såg sig över axeln som om viruset skulle smyga fram och hoppa på dem bakifrån. Och efter resan var allt annorlunda. Allting före resan är som om det utspelade sig i en annan tid, i ett annat samhälle. 

Ibland glömmer jag det. Tror att det som kallas det nya normala verkligen är normalt. Men egentligen är det bara jag som blivit stum och trög. Häromsöndagen tog jag för första gången på länge emot nattvarden. Det var det godaste som kommit på mina läppar i hela mitt liv. Samtidigt med glädjen, gjorde det mig mjuk igen. Och när jag mjuknade drabbade det mig. Vi var där, några av alla dem som för ett år sedan träffades varje söndag. Men det var frånvaron som syntes. 

Om en tid kommer det att pratas om statistikrapportering och dopfrekvens hit och huvudgudstjänster dit. Tusental och procentenheter. Och det är om det det kommer att skrivas rapporter och göras analyser. Men när jag mjuknade fanns det inga tabeller och diagram framför mig. Det jag hörde var att det inte fanns några steg av barn som ettrigt och stötvis hamrade sig fram. Jag såg alla som inte var där. Kände doften av hur det är när tjogtals människor av olika slag samlas. 

Jag kände in på livet inte bara det som liksom varje dag nöter på mig och får mig att stelna lite till, utan tomrummet av ett år. Tabellerna och diagrammen kan fånga det i termer av organisationens tillbakagång. Men vad som inte blev i mitt liv, i barnens liv, i församlingens liv, det hålet ger siffrorna ingen rättvisa. Och då har vi inte ens gått ut ur kyrkporten än, och förnummit allt och alla som är borta ute i världen. 

På ett sätt är det kanske barmhärtigt att inte mitt i det ständigt känna fantomsmärtorna efter människor, möten, leenden, skratt. Att kunna tänka att det digitala går ganska bra, samtidigt som vi inte märker att löftet om cyberrymdens oändlighet för varje dag krymper världen något ytterligare, genom att vi sakta glider längre och längre från varandra. 

Men vi behöver också bli mjuka för att minnas. Då går det att se att det normala inte är normalt. Gud give att vi kommer ur detta utan att ha blivit så förstenade, att vi inte kan bli levande igen. –Erik Keijser