Hebreerbrevet 4:14-16

”När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”

Johan skriver:

Vad är det för Jesus som jag tror på? Är Jesus som Stålmannen som är starkare än alla andra och som osårad går igenom döden. Eller är han en teflonmänniska, för vilken allt mänskligt elände liksom bara glider av honom. Jesus har många titlar i bibeln och i kyrkans böner, men av alla tycker jag att den som betyder mest för mig är ”broder”. Det finns mer som gör oss lika Jesus än vad som skiljer oss åt, för Jesus är en människa, av samma kött och blod som vi. Det fantastiska med Jesus är när Gud vill komma oss människor nära så väljer Gud att bli en av oss och plötsligt så vet Gud som finns bakom, i och över allt hur det är att vara en ömtålig, svag och sårbar människa.

Jesus är ingen superhjälte, upphöjd över allt som vi människor måste brottas med. Han har varit barn som jag. Han har kämpat med tonåringens hormoner som rasar i kroppen. Han har frestats på alla upptänkliga sätt – men säger Hebreerbrevet – han var utan synd. Synd är ett ord som vi lätt snubblar över, men här står det för sin ursprungliga betydelse att Jesus inte missade målet. Han gick inte maktens väg utan svaghetens, han fortsatte att vara det vi människor är skapade till; varelser som återspeglar Guds ljus och kärlek.

Just för att han inte är en superhjälte så kan jag vila i att min broder vill lyssna till min röst när jag är svag.