Psaltaren 31:2-6

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.  

 Johan skriver:

Tonåren är för många en jobbig tid och mitt liv var inget undantag. Familjen hade än en gång fått flytta för att min far skulle avancera i de militära graderna och jag trivdes inte alls i mina nya skola. Men bortanför skolan låg en sjö och bredvid sjön en kulle med stora ekar. Dom blev min tillflyktsplats. Där under trädens skugga kunde jag söka skydd, kunde jag fly bort ifrån allt och alla som plågade mig.   Jag tänker på den upplevelsen när jag läser psaltarpsalmen. Vi behöver ibland en tillflyktort, en asyl där vi kan söka skydd, för det är just det som ordet asyl betyder på latin. En plats där vi kan vara säkra från livets stormar för en stund.   Jag hade mitt träd som tonåring. Flyktingarna som söker sig till Sverige undan krig och förföljelse ser Sverige som sin tillflykt. Men psaltarpsalmen talar om ännu ett sätt att se på detta med asyl. En asyl som är oberoende av plats eller fysiskt rum – att ta sin tillflykt i Gud själv. ”Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning”. Vilken underbar bild av Gud! En klippa, en borg, en tillflykt mitt i livets stormar. I denna fasta vill jag be: Gud hjälp mig att våga fly till dig när livet pressar mig. Hjälp mig att finna ro din närhet.   ​