Första söndagen i fastan

Prövningens stund

 Matt 4:1-11

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.  

Jenny skriver:

Ibland klagar jag över att jag som kristen får stå till svars för allt dumt som kristna gör och har gjort genom historien. Allt från maktdemonstrationer i Vatikanen till korstågen är på något sätt mitt fel. Häromdagen dök det upp en helt ny fråga som fick mig att känna samma slags stråk av uppgivenhet som när jag tidigare försökt förklara att jag inte var med på slutet av 1000-talet när kristna satte igång med korstågen och att jag aldrig har varit i Vatikanen. Jag fick frågan: Vad skiljer din glorifiering av Jesus från glorifieringen av profeter som Islamska staten, IS, nu sysslar med för att rättfärdiga sin krigföring? Det stora fantastiska med Jesus är offret han gör för mänsklighetens skull. Gud kommer till jorden som en människa som spikas upp på ett kors för att sona alla våra synder. Jesus är en martyr. Han uppmanar visserligen inte alla andra att också bli martyrer tills buskapet om Guds rike har spritts över hela jorden, men visst finns det något i vår tro som glorifierar den ultimata uppoffringen: att dö för någon annans skull. De unga män som reser till Syrien för att ansluta sig till den islamska staten är djupt övertygade om att det är deras syfte med livet att dö som martyrer medan de dödar andra för att jorden ska bli ett heltäckande muslimskt kalifat. Vi sitter vid våra svenska fikabord och ruskar på huvudet, eller svär åt det, eller byter samtalsämne, eller som några få av oss: engagerar oss på riktigt och gråter av sorg inför mänsklighetens dumhet. Men hur hjälper det? Män fortsätter att komma till arméerna, i en till synes oändlig ström från hela världen. Vad skiljer min glorifiering av Jesu offer från den islamska statens glorifiering av varje ung mans martyrskap? Jag skulle kunna svara med att räkna upp allt som är annorlunda med Jesu offer. Att Jesus inte tar livet av någon mer. Att han dör för hela mänsklighetens skull utan att kräva något av oss utom möjligen lite större dos av sunt förnuft. Att det inte är döden som vi glorifierar utan framtidshoppet som Jesus ger oss, ett hopp om liv, inte ett paradis där allt är bättre. Men jag vill svara med respekt för frågan. Har kristenheten någonsin använt martyrskap som en idealbild? Har kristna använt våld, ja rent av arméer för att sprida sitt kristna budskap? Säger kristna att vår bild av verkligheten är den enda sanna?
Svaret på alla frågorna är ja. Och likheterna med den Islamska statens budskap blir många. Det räcker visserligen väldigt gott med en enda skillnad, som ställer oss långt bort ifrån varandra, men det är ändå viktigt att våga tänka tanken. Kan det vara så att fienden på något sätt liknar mig, ja kanske på flera sätt än jag vågar tänka på?