Matt 21:12-13

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”

Jenny skriver:

Rättmätig vrede är en kraft. Som om den vore nedärvd genom generationerna sedan tidens början ligger den någonstans i min klangbotten, precis som i din. Men vi har lärt oss att uppföra oss. Vi har vant oss vid bekvämlighet och vid konventioner. Vi är konsekvensberäknande. De flesta av oss tänker och låter tanken bli som bomull eller grindar av järn runt den rättmätiga vreden. Vi stänger in den.

Låt mig klargöra att det är just rättmätig vrede jag talar om. Inte ilska, inte vrede i största allmänhet, inte känsloutbrott som vi släpper lös utan att kunna kontrollera. Nej, jag talar om den vrede som är sund och vis och som bor jämte kärleken. Vreden över att det enda som är mer lönsamt att sälja i världen än narkotika är kvinnors och barns kroppar. Vreden över att det bara krävs förmögenheten hos åttio av världens rikaste personer för att komma upp i samma summa som halva jordens befolkning äger, sammanlagt. Vreden över att misshandlande vuxna fortsätter att äga rätten till sina barn. Den vreden talar jag om, den rättmätiga vreden, som är en urkraft, oförvanskad och fri om vi låter den vara det.

Vad skulle hända om vi oftare lät bli att vara städade svenskar som stannar i vår egen komfortzon? Vad skulle hända om vi offrade något av oss själva för andra människors rätt till värdighet? Skulle vi kunna förändra världen om det inte vore så viktigt att ha råd att resa till diktaturer för att sola två veckor varje vinter?

Kanhända skulle det viskas och muttras om oss. Kanhända skulle vi kallas dårar, som snickarsonen från Nasaret.

Kanhända skulle det också berättas om oss, i två tusen år.