Höga visan 8:6-7

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?

Jenny skriver:

Höga visan. Ibland har jag tänkt att all jordens poesi redan är nedskriven där. Vad vi än diktar idag så kan vi hitta det i en många tusen år gammal skrift, som om orden vore evighetsfyllda. Kanske är det så att vi aldrig kan skriva något nytt om kärleken, men att vi ändå ständigt behöver formulera och omformulera den. Jag behöver det i varje fall, jag skriver om och om igen om kärleken, också efter det att jag bränt mig och tänkt ”aldrig mer”. Vi skriver och orden blir musik i någons öron. Ibland sätter vi bokstavligen toner till orden. Som jag, till sången nedan som jag skrivit. Inget revolutionerande eller livsförändrande. Men ord om kärlek. Om och om igen.

Och så detta, om offret, om det yttersta offret för kärlekens skull, som fastans väg bär mot korset. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?

Milsblå sång

Här står jag nu
hör hur vindarna sjunger igen
häpen och fri
uppfylld av känslan

Jag lyssnar berörd
hör hur längtande livstråden vill
vävas mot väntande himlar
platser där kärlek blir till

Jag vill få gå
här när markerna sjunger ditt namn
Jag vill få gå
mot din väntande modiga famn

Du öppnar min värld
jordens färger med hisnande djup
som om något nytt
har lärt dem att skimra

Det är som om jag
aldrig sett hur en himmel slår ut
där mellan molnen i stråken
milsblått som inte tar slut

Jag vill få gå
i nyansen som lyser i dig
Jag vill få gå
i ditt ljus som är himmelens färg