Psaltaren 42:1-2

”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden.”

Johan skriver:

Ni, som liksom jag minns den gamla gudstjänstordningen före 1986, känner kanske igen de här orden om hjorten som längtar. De var en del av Högmässans inledning som inte finns kvar längre. Den kallades introitus – ingång, och började med att prästen sjöng: ”Sänd ditt ord och sin sanning…” Sen följde orden om hjorten som i den gamla översättningen låter lite annorlunda: ”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar.”

Som så ofta tycker jag att den nya översätningen talar mer direkt till mig. Längtan är ett underbart ord. Karfeldt skriver i en dikt: ”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar.” Längtan är en av de starkaste känslor vi människor kan bära på.

Vad längtar jag efter? Svaret på den frågan säger en hel del om vem jag är. Mitt liv har varit och är fullt av längtan – för om jag längtar efter något så tror jag fortfarande på framtiden. För mig ligger också tro och längtan väldigt nära varandra.

 Men det finns så mycket som kan locka bort mig från det som är verkligt viktigt – sådant som äter min tid och min kraft. Nu i fastan får jag återigen börja längta och törsta efter det som är det verkligt viktiga. Efter den levande Guden som ger det levande livet.