Mark 14:9

Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Jenny skriver:

Längst in i varje människa finns det lilla barn vi en gång var kvar. Somliga av oss är medvetna om henne och låter henne ofta skratta sitt klingande barnaskratt, låter henne gråta ut förtvivlan och stampa i golvet av ilska, på det omedelbara sätt som bara ett barn vågar. Vi vet hur vi får kontakt med henne och låter henne uppleva, storögt och med alla sinnen, såsom bara barn minns hur man gör.

Andra av oss håller henne mer gömd, hyssjar åt henne, låter henne inte reagera, har glömt att låta henne sjunga och upptäcka. Men hon finns kvar, för hon ger aldrig upp, hur mycket vi än kämpar för att bekämpa henne. För ingen är så stark som det oskyldiga barnet, och hon slåss för sin rätt att få finnas.

Det finns en längtan större än alla andra i det barnet. Längtan efter kärlek. Längtan efter att synas och höras, att räknas och finnas till. Längtan efter att aldrig bli bortglömd. Det barnet i mig skulle jubla om någon om mig en dag sade ”Sannerligen, överallt ska man berätta om henne och komma ihåg henne”.

I Markus text ovan är det kvinnan med det dyra balsamet som det handlar om, hon som knäcker flaskan och häller ut hela innehållet över Jesu huvud. Hon som ger honom allt hon äger, det dyrbaraste hon har, som kunde ha köpt henne en trygg ålderdom, eller mat åt många fattiga. Lärjungarna grälar på henne för hennes slöseri. Jesus berömmer henne för hennes mod.

Storögt och med alla sinnen öppna upplever hon hans närvaro och hon, som ingen annan, ser vem han är och vad han behöver.