Luk 7:48

Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.”

Jenny skriver:

”Är det du igen, dig känner vi igen” säger en kvinna på försäkringskassan till en ung man. De har sett honom förr, komma och gå, söka ersättning för något, med papper på praktikplatser, deltidsanställningar, intyg från arbetsförmedlingen. Däremellan försvinner han ur systemet. Alla vet att han är kriminell.
”Du igen” och en suck.

”Det är bara gängmedlemmar som skjuter ihjäl andra gängmedlemmar, ingenting att bry sig om”.
”Men den här gången har en oskyldig hamnat emellan, det är förskräckligt, en som blev skjuten bara föra att han var på fel ställe vid fel tidpunkt.”
Samtal vid ett köksbord någonstans i Sverige.

”Vi borde lägga ned det här med bistånd till den typen av länder där det bara är krig hela tiden. Det är ju därför de inte har råd att äta, de lägger alla sina pengar på vapen! Låt dem kriga färdigt istället, så hjälper vi dem som överlevt sedan.” En man på tunnelbanan, till sin kamrat intill.

Känner du igen dig? Eller någon i din närhet? Kan det hända att ni har haft ett samtal som kanske liknar dem ovan?

Det där om gängmedlemmarna. De som skjuter på varandra av olika, oftast kriminella, anledningar. För att någon skjutit på dem först, kanske. Då är det inte så farligt, att människor skjuts på öppen gata, i vårt land? Men om det råkar stå en kille som inte hade något med saken att göra i vägen, då måste vi reagera, för då handlar det om oskyldiga människoliv.
Vilken typ av liv har gängmedlemmen? Ett skyldigt och därmed värdelöst liv?

Och han på försäkringskassan som försöker få stöd av samhället? Ja, kanske får han sina pengar och försvinner in i kriminaliteten igen. Men tänk om det är den här gången som den här killen kommer för att uppriktigt be om hjälp att komma ur sin kriminalitet, men möts av ”Jaha, du igen, dig känner vi minsann igen.”

Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.”