Lukas 1:46-47

Då sade Maria:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare.

Johan skriver:

Kommer du ihåg Ronja? Ronja Rövardotter när hon rusar genom skogen där marken är täckt med vitsippor. När hon springer över marken så ropar hon ut sitt vårskrik – i ren glädje över att våren har kommit.

Jag tänker på den bilden när jag läser Marias Lovsång, för det är inledningen till den som är dagens text.

Mitt i fastan kommer en dag som handlar om det nya livet, om Maria som får reda på att hon ska föda ett barn som är hennes och Guds. Hon är en tonårsflicka och det budskap hon får från ängeln Gabriel måste vända upp och ner på hela hennes liv.

Hon skulle kunnat fastna i det omöjliga, men istället gör hon som Ronja och upphäver ett glädjetjut över livet – hon jublar över Gud, sin frälsare.

Livet går oftast i en ganska stadig lunk, åtminstone för mig. Det är en massa dagar som kommer och går och som i efterhand är svåra att skilja från varandra. Men så finns det också de stora dagarna. De stora dagarna av sorg och de stora dagarna av liv.

Idag vill jag tänka på livsdagarna – de som får mig att som Maria känna att livet är här och nu, starkt och verkligt. Då livet bubblar fram inom mig och jag känner mig som ett med hela skapelsen. För mig är våren en tid då livsglädjen lättare kommer till mig. Att känna doften av varm jord i näsborrarna, att höra Gröngölingens alldeles egna vårtjut –  som ett glädjeskratt mellan trädstammarna.

Då känner jag som Maria att jag jublar över Gud min frälsare, att jag jublar över att vara en levande människa.