Kol1:17

Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.

Jenny skriver:

Ibland möter jag människor som är rädda för döden. För vart de ska komma, när livet är över och ingen kan berätta vad som ska hända nu. Blir allt svart? Utraderas vi helt? Kommer vi någon annanstans? Kommer vi att få betala för livets alla misstag? Finns himlen? Funderar gör vi alla. Men dem jag tänker på nu, det är just de människor som av sina tankar blir skrämda. Och visst kan det vara skrämmande att lämna allt känt, att inte kunna ge sina barn, föräldrar, syskon, vänner, älskade en godnattkram mer. Att oroa sig föra att bli bortglömd, som om man aldrig funnits, eller att människor ska minnas en för mycket och sörja för stort. Det är svårt att veta hur man ska trösta en rädd människa. För även om jag vet vad jag tror på och kan berätta om det evighetshopp som får mitt hjärta att sjunga, så kan jag ju inte lova. Jag är ju troende, och att vara troende är per definition att inte vara vetande. Men så mötte jag en mycket klok kvinna, präst i vår fina kyrka och lärare i själavård på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, där alla blivande präster, diakoner, musiker och pedagoger utbildas. Cia Wadstein gav mig de ord som är min allra bästa tröst till varje person som oroar sig för döden. Hon sade:

”Jag har mött många som är rädda för vart de ska komma efter döden. Men inte en enda som minns var de var innan de föddes och som fruktar den tillvaron.”

Jag tror på en evighet som vi tillhör oavsett var vi finns, på den här sidan döden eller på den andra. Och ingenting skrämmande minns jag av min tillvaro innan det här livet, så jag tror att det blir lika tryggt på den andra sidan, vad som än händer där.
För Gud finns före allting och allting hålls samman i Gud.