Kolosserbrevet 1:19-20

Ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Johan skriver:

 ”Är det verkligen fred vi vill ha?” – så sjunger Björn Afzelius i en nu ganska gammal sång. Det är en relevant fråga med tanke på hur världen ser ut. Senast igår skedde en stor kidnappning genomförd av terrorgruppen Boko Haram. Mellanöstern, Syrien och Irak är i ständig upplösning – ett utdraget krigande som aldrig verkar ta slut.

 Är det verkligen fred den här världen vill ha? Och hur är det med mitt eget liv? Vill jag ha fred?

 Ibland är det så bekvämt att odla sina oförätter, att hålla fast vid gamla konflikter. För vill jag ha fred så kostar det på. Det är än en gång det där med fölåtelse och kärlek som har kommit fram i flera texter under fastan. Att älska och förlåta kräver att jag arbetar med mig själv, det samma gäller om jag vill ha fred – inte bara allmänt långt borta utan i mitt eget liv, här och nu.

 Så är det verkligen fred vi vill ha? Afzelius fråga är utmanande.

Men vi har en förebild i honom som kallas fredens konung, Jesus. Och Paulus sammanfattar hans liv med orden: ”att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.”