Psaltaren 147:11

Herren älskar de gudfruktiga,

dem som hoppas på hans nåd.

Jenny skriver:

Inte förrän man har ställts inför något i sanning hopplöst vet man vad hoppfullhet egentligen är. En gammal man satte ord på det för mig för en tid sedan, när han sade:

”Det sägs att det sista som överger en är hoppet, men det är det inte alls, det är humorn.”

För hoppet hade han gett upp sedan länge, när cancern spred sig och läkarna började se sådär allvarligt viktiga ut. Men humorn hade han ännu med sig.

Det är något lite glidande med hopp, något lite svårfångat. Man kan inte ta på hoppet, inte skriva ned det och visa upp det, och vad är det egentligen man hoppas på?

För mannens del var det livet, och det fanns inte längre något hopp där, han skulle dö och så var det med det. Men han behövde ju inte sluta leva för det, menade han, och ett sätt för honom att leva som den han alltid varit var att behålla humorn, också inför det svåraste av allt, att skiljas från de älskade. Jag frågade honom om han inte hade något annat hopp. Evighetshopp, hopp om att livet blir annorlunda men forsätter på andra sidan döden?

”Den som lever får se”, svarade han och hans ögon glittrade.

Det var då jag insåg det, att det han sagt var så väldigt sant och så väldigt otillräckligt på samma gång. För ett glitter som hans, det går bara att finna i ögonen hos någon som absolut inte har slutat hoppas.

Jag kommer aldrig att bli någon fullkomlig människa. Jag kommer aldrig att kunna förtjäna all den förlåtelse och de nya chanser som ett människoliv behöver för att vara möjligt. Det enda jag kan hoppas på är att psalmisten har rätt. Gud älskar den som hoppas på Guds nåd.