Påsken har kommit och med den våren, äntligen sjunger koltrasten igen på kvällarna. En hel del ord har det blivit under gångna veckorna – kanske har något fastnat? I veckan som gick var det många gudstjänster – ibland förvirrat men på det stora hela riktigt härligt att få avsluta fastans långa vandring runt en brinnande eld utanför Tysslinge kyrka, med rördrommen tutande sitt underliga läte mitt i natten från sjön Tysslingen.

Som vanligt under en storhelg för mig också mycket socialt med goda vänner och helstekt lamm med ratatouille på påskdagen, ett vårtecken i sig.

Nu är fastbloggen slut, jag tackar för mig och vi tackar för oss för denna gång.

Johan Bremer

Kära läsare!

Det har varit oväntat roligt att få blogga, och då väntade jag mig ändå att det skulle vara roligt, så det vill inte säga lite. Att få reflektera över fastans innersta mening – det är ju faktiskt inte bara ett knasigt påhitt om att sluta äta, det är en tid av förberedelse inför ljusets återvändande. Jag brukar ibland känna mig tröttare när våren kommer, när jag har tänkt att hösten och vinterns långa kamp är över och allt ska bli bättre. Som om jag bygger upp för höga förväntningar och tänker mig att allt ska bli tussilagoängar och sol mot ladugårdsväggar. I år har jag klarat övergången mellan mörker och ljus bättre och kanske är en av anledningarna just fastebloggen. Förberedelsen. Att våga ta i, vrida och vända på, försöka förstå också det som känns tungt, svårt och otillgängligt.

Nu låter vi bloggen vila och kanske, jag hoppas att Johan känner samma glädje över den som jag, så kan vi vandra tillsammans på nytt genom nästa fastetid. Nu blommar blåsipporna och vitsipporna sida vid sida. Jag lägger mig ned med ryggen mot bergshällen och känner solen mot kinden. Prova du också. Ibland är det inte svårare än så.

Varma hälsningar

Jenny Holmberg