Tro, längtan och nöd

Fastans andra brev, den här gången från Johan till Jenny, handlar om tron som längtan och att dela sitt bröd med den hungrige.


Bästa Jenny!

Ja visst är det skönt att få använda lite gammaldags fraser ibland. De gamla handskrivna breven vittnar om både tid och omsorg. Jag ser handen som för pennan framför sig. Orden som långsamt formas när de ska skrivas med den inövade skrivstilen från skolan. Något har gått förlorat i vår snabba tid.

Tid förresten, det är ju märkligt med tid. Vi befinner oss alltid i den, ibland märks den inte alls för att i nästa stund bli smärtsamt påtaglig. Jag tänker ofta på det du skriver om hur tiden påverkar oss. Hur ungdomens säkerhet övergår allt mer i ovisshet, eller kanske ännu bättre i ödmjukhet. Jag brukar tänka att när jag var 20 år gammal så visste jag allt, kunde allt och var med all säkerhet ganska odräglig. För varje år jag lever inser jag att frågorna blir fler men svaren mindre tydliga. Det kan verka dystert men jag ser det som en befrielse.

Det finns en fara i vår lutherska tradition att tro = kunskap. Jag ska erkänna att jag läser oerhört mycket om allt möjligt, men tron är något annat. Jag vet liksom du en massa om hur människor har tänkt om Gud och världen i olika tider, men min egen tro finns inte i den kunskapen. Som ung läste jag en dikt av Karlfeldt som jag alltid bär med mig. Den börjar med orden: ”Längtan heter min arvedel…” Tro är för mig väldigt mycket längtan. Ibland som du skriver så är tron lysande vacker, men ska jag vara ärlig är det de få tillfällena. Men min längtan är inte en längtan efter en idé utan efter ett möte – och när jag minst anar det så är Gud där bortom alla ord och bilder. Bara närvarande bortom varje beskrivning.

En gång i tiden trodde jag nog att tro var ett intellektuellt val, nu inser jag mer och mer att tro är inget jag väljer. Tro är inte tyckande utan att vara i relation till en annan och i en djup relation blir den andre viktigare än jag själv.

Men nu är vi i fastan och texterna handlar om det mycket konkreta att ”dela bröd med den hungrige och ge hemlösa stackare husrum” som Jesaja skriver. Som du skriver är det inget litet uppdrag och jag tror att det är på många sätt svårare för oss på ett sätt än det var för två tusen år sedan. Den sista tiden har jag lett flera begravningsgudstjänster över gamla människor som levt hela sitt liv i sin hembygd, och inte bara de utan med länkar flera generationer tillbaka i Tysslinge, Vintrosa och Gräve. För 150 år sedan var det tydligare vem min nästa var. Det var de som bodde i samma by, de jag sett sedan jag var barn. Idag lever vi i en global by. Vi ser människor i nöd på våra skärmar så fort vi slår på teven eller datorn. Nöden är så stor och jag blir så liten. Jag tror att det lätt kan bli överväldigande. Hulda i grannhuset som fått nödslakta sin sista ko kunde jag tydligt hjälpa. Men barnen i krigszoner i länder jag aldrig besökt, hur ska jag hjälpa dem och kan jag hjälpa? Det sägs att många fler är drabbade av ångest och oro i vår tid än förr. Är det för att världen är så stor och jag är så liten som vi sjunger i barnvisan? Vad tänker du Jenny?

Bästa hälsningar

Johan

Jes 58:5

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *