Kära Jenny!

Vad skönt att höra att ord kan hjälpa! En sak jag lärt mig i livet är hur det viktigt det är att sätta ord på det jag känner, inte minst i nära relationer. När en känsla kläs i ord så går den att ta tag i, även om inte problemen är lösta så är det för mig i alla fall första steget vidare.

Men här har vi pratat om vikten av gråzoner i tillvaron och att vi människor har många bottnar, och så inser jag att de bibeltexter som vi ska utgå ifrån plötsligt handlar om något helt annat. In stormar den unge David och jätten Goljat. Det är som en seriestripp från Marvel comics, det amerikanska serieförlaget med alla sina superhjältar. Här är inga gråzoner, det är ont och gott i blodig kamp.

När barnen var små fick vi låna en tecknad film av några vänner om denna historia. Mycket var den filmen, men inte var den lämplig för barn, även om den byggde på en bibelberättelse. Blodet sprutade från Goljat när Davids sten träffar honom i pannan. Som så ofta i amerikansk kultur så är våldsskildringar inget som barn behöver skyddas ifrån, annat är det med allt som kan andas erotik – pussar och nakenhet är livsfarligt men våld går bra.

Jag vet inte hur du tänker Jenny, men jag tycker att det ofta blir problematiskt när bibelberättelser ska användas i mötet med barn, särskilt de små. Ta bara Noas ark som exempel. Den berättelsen anses ofta som gullig för att den innehåller en massa djur men egentligen är det en hemsk historia om en vred Gud och massdöd. Det är ju bara de som är i arken som överlever, alla andra går under i flodvågen.

Eller då berättelsen om David och Goljat. Det finns svårartade motiv som detta med den unge, ljushyllte och vackre David mot den store hiskelige Filisteen, det folk som alltid utpekas som Israels fiende nummer ett. Vill jag kan jag läsa in hel del obehagliga undertexter här som rasism, våldsglorifiering och annat.

Kanske är en väg att bearbeta dessa texter är att se att de är skrivna i ett underifrånperspektiv. Genom hela den gammaltestamentliga berättelsen är Israel ett litet hotat folk som alltid slåss i underläge. Ett folk som splittras och deporteras om och om igen i historien.

Men en sak är säker, jag tycker inte att det är lätt att predika över berättelser som denna. Och det allra svåraste är att på något sätt göra dem relevanta för vår egen tid och oss.

Det är ingen lätt uppgift att predika, det finns väl ingen annan yrkesgrupp än präster och pastorer som dagligen måste förhålla sig till flera tusen år gamla texter. Det är som att en läkare alltid först måste citera den gamle greken Hippokrates innan hen föreslår en modernare behandling. Samtidigt är det också det som är så fascinerade med att leva i kyrkans och trons värld. Tidsperspektiven är så hissnande, de intellektuella utmaningarna finns där hela tiden.

Ja så får vi se vad detta lite röriga resonemang gör för vårt fortsatta samtal.

Varma hälsningar Johan

1 Samuelsboken 17:40-42

”Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker.”