Kära Jenny!

Nu börjar den vecka som brukar innebära en vandring till Jerusalem i gudstjänstens form. Under studietiden firade jag och mina studiekamrater en hel påskvecka i och kring domkyrkan i Linköping. Domprosten, som bodde själv i den enorma gamla domprostgården, bjöd in alla studenter som ville. Så vi lagade mat, firade gudstjänster och levde oss in i skeendet fullt ut.

Så skulle jag alltid vilja uppmärksamma denna vecka, som en gemensam upplevelse med andra och med hela katedralens möjligheter på gångavstånd.

Texten idag är från Markus:
Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!«

I vissa bibelberättelser är det enkelt att se framför sig vad som händer. Detta tycker jag är en sådan text. Det går nästan att känna förväntningarna i luften. Den dammiga hettan utanför den gamla stenstaden, jag vet själv hur värmen slår emot en vid vandringen från olivberget mot stadsporten. Folket som har samlats och med sina händer och röster visar på sina förväntningar på vem Jesus skall vara. Palmblad höjs i luften, Hosiannaropen ekar – och några blir upprörda. Säg åt dina lärjungar att sluta säger någon och Jesus svarar: Jag säger er om de tiger så kommer stenarna att ropa!

En kollega brukar säga att stilla veckan är som ett filmmanus till en spännande thriller. Kasten i berättelsen är stora och det går från ljus till mörker, för att till sist på påskdagen åter vända till ljus.

Palmsöndagen är en dag med så många bottnar. Där finns glädjen hos folket, men där anas också mörka tongångar. De som vill skaffa undan Jesus planerar i bakgrunden och Jesus själv gör det inte lätt för sig. Direkt efter intåget går han upp till templet och vräker omkull köpmännens bord och ropar att de gjort templet till en rövarkula. Han söker verkligen en konflikt, och en konflikt får han med både ledarna i templet och de romerska myndigheterna.

Visst är han freds- och fridsfursten, men han är också den som utmanar. Han är den som vet att hans handlingar kommer att leda till fångenskap och död, men som ändå går vidare.

När jag i vanliga fall leder en gudstjänst den här söndagen så finns den dubbelheten i mig själv. Palmsöndagen är både fest och fasa, både mörker och ljus, både glädje och sorg. Palmsöndagen är som livet, komprimerat till enda dag.

I år får jag vara utan kyrkorummets och gudstjänstens hjälp att leva mig in i denna vecka som börjar idag. Det blir svårt, men jag får ta fram alla minnen från tidigare stilla veckor och göra dem levande i min fantasi.

Så, låt oss gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider!

Johan