Kära Jenny!

Regnet ligger i luften och det är kallt, men det doftar vår! Att naturen har dofter blir så tydligt när en bor på landsbygden. Det är inte bara doften av asfalt och avgaser som i stan, utan doften av vår jord – och så bondens gödsling såklart.

Det känns att naturen förbereder sig för en nystart som varje vår, och det ger mig hopp att snödropparna växer i stora mattor som vanligt i parken.

Dagens text från andra Moseboken är direkt kopplad till påskfirandet, fast inte kyrkans utan den judiska påsken, pesach: I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. Den dagen skall du säga till din son: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’

Häromdagen när jag slog på radion så pågick programmet Jiddisch für alle, ett program om det östeuropeiska judiska blandspråket. För mig finns det något oerhört fascinerande med den judiska kulturen. Så mycket tragik, så mycket konst, så mycket glädje, så mycket tro som överlevt trots allt. Jag har aldrig varit med en judisk familj på deras påskfirande, men det är en dröm som jag har. En aning om vad det handlar om finns i dagens text och orden öppnar valv efter valv oändligt som Tranströmmer skrev i sin dikt. Den som leder påskmåltiden säger: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’

Det är det lilla ordet jag som är så hissnande. Det var inte de, Mose och de andra som lämnade Egypten, det var jag som gav mig av på resan tillbaka till Israel.

Det är levande historia, det är en berättelse där vi i nutiden är subjekt, inte en berättelse om vad som hände en gång, som i vanliga sagor.

Det är där jag vill vara också i mitt eget påskfirande. Jag vill vara Johannes som springer till den tomma graven, jag vill vara Maria Magdalena som ser att bara bindlarna ligger kvar för Jesus är inte där. Ibland har jag nästan nått dit och då blir påsken inte en berättelse, den blir liv, den blir nu och inte då.

Och når jag inte dit detta år, för det är svårt utan gudstjänstens drama tycker jag, så är det dit jag längtar. Fantasin är en fantastisk gåva till oss människor, med fantasin och Guds hjälp så är jag där vid den tomma graven också denna påskdag.

Med fantasifulla hälsningar

Johan