Käre Johan!

Min fru älskar att bygga. Vårt gårdshus har inte, som jag eventuellt önskade och drömde om, blivit ett gästhus med en trevligt sprakande brasa i centrum, utan en verkstad. Men jag kan ju se att det är en underbar verkstad som har växt fram under hennes händer, efter hennes egna idéer och hennes eget huvud, så jag kan inte riktigt vara så puttrig över detta som jag kanske skulle vilja. Det är också fantastiskt att se med vilken glädje hon ibland får chansen att visa upp sin verkstad för andra likasinnade (frun kan inte bidra med riktigt det mått av beundran som bygget egentligen förtjänar, det förstår jag ju). Likasinnade finns det många, har jag märkt, människor drömmer mycket om att bygga. Och om att ha en plats för byggande, där sågar, slipar och verktyg jag inte kan namnet på får plats och inte försvinner så fort man släppt taget om dem. Det är väl någonting med det där skapandet, det kan jag förstå mig på även om jag själv blir rätt uttråkad med en spikpistol och ett nät till en kaninbur om det är mitt enda sällskap en hel förmiddag. Mitt skapande sker ju här, i orden, att fästa svartfärgad text som tankar på vitt papper och för mig är det ovärderligt.

Det som är så förunderligt med verkstaden som vi numera har, min lilla familj och jag, är att den inte har kostat särskilt mycket. Jag har förstått att det finns fler olika slags sågar som man tydligen har användning för än vad jag kan räkna till (en såg är väl en såg är väl en såg? Hur många sätt finns det att dela en planka på egentligen?). Jag har också förstått att det finns fräsar och hyvlar och att det mesta ska ha en motor som låter väldigt högt och att alltsammans helst också ska vara av ett särskilt märke. Tydligen pågår till och med någon slags (vänskaplig?) strid mellan olika snickare om vilket märke det är som gäller. Allt det här låter och är väldigt dyrt, men till historien hör att vi inte har mycket pengar. Att bygga en sådan verkstad som vi nu har, det har alltså fått ta tid. Det är många spaningar på second hand, fina goda vänner som lånat ut och delat med sig, sålt billigt, hjälpt till med en hjälpande hand här och där. Det är många timmar av den begränsade fritid en som småbarnsförälder har. Men nu har något ändå växt fram, lite mot alla odds.

Ja, vår verkstad, den är kort sagt byggd, inte bara hörnstenen utan alltsammans, till stor del av det som husbyggarna ratade.

Så är den, som så mycket annat, en metafor för själva livet. En metafor som visar vad vi kan skapa när vi tror, när vi inte ger upp trots motgångar, när vi kämpar på.

I psalm 118 tolkas det oftast som att hörnstenen det berättas om är Jesus. Han som är annorlunda än någon kan föreställa sig, fattigare och svagare än någon annan kung, han åstadkommer allt genom att ge människorna liv.

Hela påsken handlar om detta. Om att bygga en verkstad. Kanske inte riktigt, men nästan, nära nog för att liknelsen ändå ska fungera. För livet behöver mer än bara brödet som mättar magen, även om det är det första som krävs förstås. Livet behöver brödet som mättar själen också. Livet behöver livets bröd. Först då kan vi vara uthålliga i anden, starka nog att stå i natten utan slut, modiga nog att ta ansvar för det som är hårt och oresonligt inom oss. Först då kan vi förstå djupet, påskens kärlekshandlings djupaste innebörd.

Så, tack för de fantasifyllda hälsningarna från igår. Människan behöver fantasi. Låt oss gå igenom den här påsken, kanske på ett helt unikt sätt, som en upplevelse vi kanske aldrig får möjlighet till igen. I en stillhet bortom de krav som vanligtvis kan ställas på oss som arbetar och lever i och runt kyrkans byggnader.

Med önskan om frid

Jenny

Ps 118:20

Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.
Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.