Kära Jenny!

Jag har förstått att en bieffekt av Coronan är att hemmasnickrandet och fixandet har ökat enormt. Byggvaruhusen har varit välbesökta och handlandet via tradera och andra platser har skjutit i höjden. Vilken tur att du har en så händig fru! Här är det lite si och så med den biten även om jag häromdagen lagade den antika fotskrapan i prästgårdshallen. Vi har istället passat på att fylla hela källaren med möbler som vi inte behöver. Min frus pappa har flyttat från villan och allt som inte kunde följa med till lägenheten hamnade här. En slags omvänd fasta! Inte bara se vad jag inte behöver utan dessutom få en massa saker som inte behövs.

I dag är det torsdagen med det underliga namnet. När jag var liten trodde jag att den hade med färgen rosa att göra, men det är ju inte alls det som skärtorsdagen handlar om. Skär har med rening att göra och går tillbaka på gamla traditioner.

Skärtorsdagens mässa på kvällen brukar vara en av mina höjdpunkter under kyrkoåret. När jag läser orden: Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Ta detta, det är min kropp, då blir det som i det jag skrev i förra brevet. Orden blir som en öppning till en annan tid och plats. I tanken och fantasin är jag i den övre salen i stenhuset med lärjungarna.

Tro blir lätt något som har med bara tanken att göra, men när Jesus ska ta farväl av lärjungarna så gör han det genom en måltid. En måltid som i sig är laddad med innehåll, för det är ju den judiska påskmåltiden de firar. Men han vore inte Jesus om han inte gör något helt nytt av den gamla traditionen. Ta detta, det är min kropp! Nu handlar det om honom själv, om att han gör sig till gåva och bröd, för att världen och vi skall leva.

Tron kommer genom munnen, det är ett annat sätt att förstå nattvarden och skärtorsdagen. Tron är en del av hela kroppen, magen lika mycket som hjärnan.

För mig blir det något att vila i när tankarna ibland snurrar, att tron också är mat som sprider sig i hela min kropp.

Efter måltiden går berättelsen över i den stora ensamheten. Det som slår mig när jag läser evangelierna är hur ensam Jesus är den där natten mot det vi kallar långfredagen. Lärjungarna somnar, han blir utlämnad till soldaterna, en av hans närmaste förråder honom. Det som börjat med palmsöndagens folkskaror blir nu till sist bara Jesus, även om några få vågar stanna kvar till slutet på korset.

I dessa dagar passar Olov Hartmans ibland kärva texter, som denna som jag gärna avslutar detta brev med, från psalm 38:
För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Med önskan om ljus i mörkret

Johan