Käre Johan!

Jag har stått barfota i en sommarhage medan det blev höst. Det är inte så romantiskt att gå barfota i sommarhagar som det verkar när man läser Barnen i Bullerbyn, det är väl våra moderna fötter som aldrig blir sådär härdade mot rötter, stenar och stubbigt gräs som förr-i-tidens barns fötter blev. Jag minns att jag valde att gå barfota ut i den hagen för att det gjorde ont och för att jag hela mitt liv varit rädd för de många huggormar som också trivs bra i paradiset.

Jag stod där och allt inom mig var mörker, tystnad, ett hål. Till en början försökte jag ropa till Gud men jag hade ingen röst. Till sist bara stod jag där. Länge. Gud förblev tyst.

Livet, om vi har lyckan att få ett någorlunda långt, kommer att innehålla långfredagar. Både rent praktiskt, en fredag i påsk då vi vänder oss mer än någon annan dag mot korset och tar emot det oerhörda som sker där i våra sinnen. Men också mer metaforiskt, dagar då vi tar emot korsets budskap i våra egna liv, i våra egna kroppar.

Kriserna. Mörkret som inte ser ut att ha någon ände. Sorgen som sliter i oss tills vi knappt känner igen oss själva. De där dagarna som är bortom frestelserna, de dagarna som inte ens innehåller ånger, skam eller skuld mer, för att det gått för långt, för att vems fel någonting var inte ens spelar någon roll längre.

Jag är säker på att du också, Johan, har sådana dagar som du minns. Dagar barfota, utan skydd mot det du fruktar mest, i mörker.

Men eftersom både du och jag lever på, skriver fasteblogg och fortsätter att arbeta, älska och dansa så vet vi ju att också sådana dagar, de utan slut, de då mörkret kommer att vara för alltid, har sin ände.

Den före detta skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad berättar att han ville ha en inskription i sin vigselring, en som inte var så romantisk, han skrev: This too shall pass.

Inget varar. Allt är förgängligt. Det är de dåliga nyheterna. Men även de goda.

Den här vintern har jag råkat ut för något som var orättvist och jag har inte sagt ett ord till mitt försvar. Det är nog första gången i livet som jag har prövat den vägen igenom en sådan svårighet. Visst vill vi slåss för vår rätt och vår heder med näbbar och klor? Men när man anar att ingen ändå kommer att lyssna, när vägvalen tydligt redan syns, då kanske det bästa är att bära sitt kors i tystnad? Det är ingenting jag rekommenderar egentligen, i grunden tycker jag att det är bra att stå upp för sig själv, även om ingen annan än en själv hör en. Men ibland är livet orättvist. Människor är orättvisa. Vi gör misstag och andra struntar egentligen i varför, vi tycker ibland om att döma varandra snabbt och hårt istället. Kanske kan det ibland vara vår egen enda räddning att vända ansiktet mot Gud, förlåta oss själva och ta emot Guds förlåtelse, bortom vad någon annan människa väljer att tycka om oss.

Idag är det långfredagen, en sådan långfredag som är objektivt en långfredag, alla håller med om det eftersom det står i almanackan. Några av oss står, oavsett hur trötta och darriga benen blir eftersom dagen är lång, vända mot korset. Andra lagar god mat och träffar (förhoppningsvis eftersom Coronaviruset härjar lika kraftfullt som någonsin) några få vänner att skåla med och önska glad påsk. Oavsett vilket så är dagen en dag som passerar. Sedan kommer kanske en ny, med ännu ett budskap.

Det är lätt att hoppa framåt i berättelsen. Bort från såren på fötterna i sommarhagen. Men jag stod där så länge att det blev höst. Det är inte ett kapitel i mitt liv att hoppa över, oavsett hur sorgsen det gör mig. Det är en viktig del av den jag är idag.

Och att stanna vid korset, låta långfredagen vara långfredagen utan facit som handlar om uppståndelse, är lika viktigt. Idag är dagen då mörkret inte har något slut. Annars vore vi inte de människor vi är idag.

I stilla allvar,

Jenny

Mark 15:33-38

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen.
Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).
Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.”
En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.”
Med ett högt rop slutade Jesus att andas.
Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.