Käre Johan!

Genom generationerna ekar berättelserna ur Bibeln. De har garanterat betytt något nytt i varje stad och by, vid varje nytt tillfälle. Vi har bara de nycklar som finns just nu att tillgå, när vi ska låsa upp en dörr. Det hjälper inte om en ny uppfinns nästa år eller om det funnits andra, för två hundra år sedan, som kanske passade men nu är borttappade. Vi får göra vårt bästa helt enkelt.

David slåss mot Goljat. Jag har aldrig förstått idén. Är det teknikens under vi ska häpna över? Eller Guds godtycklighet? Jag hade faktiskt förstått berättelsen bättre om det inte hade gått så bra för David. Då hade den handlat om att också vi som är små måste slåss för det som vi tror är rätt, även om någonting känns oövervinnerligt så må vi försöka. Och det är väl måhända nu också en av poängerna, att vi ska utkämpa de strider som råkar bli våra. Jag gillar i alla fall din lampa som du låter lysa över underifrånperspektivet. Bara genom att prova skorna hos den det handlar om har jag en chans att få syn på poängerna.

Annars ryser jag en aning inför Davids svar till Goljat i dagens bibelord, det som handlar om att han går emot Goljat i Herrens namn och att därför Goljats svärd inte kommer att bita. Det är en inställning som har funnits hos båda, eller snarare alla, komplexa sidor av krig genom alla tider. Vi människor tycks älska att påstå att vi utövar våld i Guds namn, det rättfärdigar mina handlingar. Så ser visserligen den hebreiska bibelns Gud ut att tycka att vi ska resonera, Gamla testamentet visar oss ju ofta en vredgad och blodtörstig Gud som inte har några problem med att stå på den ena sidan och inte den andra.

Men som en människa i vår tid har jag så svårt att se Gud bakom några vapen. Jag har inga problem med att se var Gud är i krig, alls, Gud går inte att hitta på den enes eller andres sida. Gud finns i flyktinglägren medan bomberna faller. Gud håller de sårade och döendes huvuden i sitt knä. Jesus viskar att det ordnar sig och gråter för mänsklighetens dumhets skull.

Nog kan jag se att det har funnits de genom historien som tycker att den där vi kallar Messias inte är någon vidare Messias, såsom han beter sig. Han uttrycker sig aldrig med den sortens kraft som genom alla tider varit något att räkna med. Istället viker han aldrig från de svagas sida, trots att det ser ut som att det om och om igen är de som förlorar.

Jag hade aldrig stått ut med en annan slags Messias.

Har du känt att våren tar några förskräckta kliv bakåt nu? Igår plockade vi snödroppar, idag viner snön genom luften. Tre besvikelser, sägs det, ska våren bjuda på innan den kommer för att stanna. Bara att hålla ut alltså.

I värme, fast mest inombords då alltså

Jenny

Första Samuelsboken kapitel 17, vers  43-45

”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David.
”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.”
David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat.

Bäste Johan!

I Hebreerbrevet står det om hur vi ska vara frimodiga, att vi ska våga träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd när vi behöver hjälp.

Varför är vi så dåliga på att be om hjälp, tror du, Johan?

För visst är vi det, lite till mans, nuförtiden? Eller är det bara jag?

Jag brottas ganska ofta med min känsla av att jag, för att leva upp till omvärldens krav på mig, ska klara mig själv. Jag ska reda ut problem, mina egna och också andras. Och jag får absolut inte, under några som helst omständigheter, göra något fel.

Men om jag aldrig vågar göra något fel så kan jag aldrig prova något nytt. Jag kan aldrig utmana mig själv, vare sig när det gäller min syn på världen, på andra människor, på mig själv, eller när det gäller mina mönster när det gäller problemlösning. Jag måste hålla mig till det kända, det beprövade. Men om jag gör det så kan jag inte nå nya höjder. Och utan nya höjder kommer min horisont alltid att vara densamma och jag kommer att missa mycket i livet.

Jag tror ju på att Jesus dog också för min skull, men ibland, när jag står längst fram i kyrkan som präst, är det som att jag berättar det för alla andra som är där.

”Du duger. Du är unik, skapad, älskad, utvald. Och om du gör fel går Jesus vid din sida med förlåtelsens hand utsträckt.”

Jag behöver berätta det också för mig själv. Jag måste själv också våga låsa upp mina innersta rum och släppa in den sanningen där. För min egen skull och för alla andras. För jag tror att vi människor blir de bästa versionerna av oss själva först när vi helhjärtat försöker gå jämte Jesus, hela vägen.

Det där gäller i allra högsta grad förlåtelsen. Att förlåta mig själv är mycket svårare, tycker jag, än att förlåta andra. Och också: att se hur Jesus förlåter andra är självklart, men det kan vara svårare att känna hur Jesu milda blick ser också på mig. Som om jag skulle vara mer perfekt än någon annan!

Nej, min utmaning till mig själv får bli, jag passar på att ta fastan till hjälp här, denna eftertankens och det avskalades alldeles särskilda tid: jag ska öva på att våga göra fel. Jag ska öva på att förlåta.

Behöver du också det, Johan? Eller vad behöver du? Träder du alltid frimodigt fram inför nådens tron?

Igår skrev du till mig att du landar i tanken att Gud inte är allsmäktig nu på så sätt att Gud skulle kunna fixa till vår värld så att den blev ett paradis nu.

Och att Paulus skriver att han längtar till den dag då Gud blir allt i alla. Att fullkomligheten ligger framför oss, inte bakom oss eller i nuet.

Jag var helt med dig i resonemanget kring liv och död, hur de hör ihop och hur den ena behöver den andra, att inte ens en stjärna tänds utan att den en dag kommer att slockna. Men jag förstod inte hur du menade med det där med Guds allsmäktighet riktigt. Vi säger ju i trosbekännelsen, minst en gång i veckan om söndagarna: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig”.

Finns det en annan tid och en annan tillvaro där Gud är allsmäktig, menar du? Men inte här och nu? Efter vår död? Eller ”någon annanstans”?

Med tillönskan, som alltid, om Guds välsignelse

Jenny

Hebreerbrevet kapitel 4, vers 14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.
Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Bäste Johan!

Det finns så mycket nöd i världen!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera det. Eller, så här: jag har en rad strategier för att hantera det, men jag tror inte att det finns en enda. Inte ett facit. Ingen slutgiltig lösning

Ibland frågar någon mig om teodicéproblemet (jag ber om ursäkt, Johan, att vi hamnar här redan nu, men det är ju centralt och intressant, det kan inte hjälpas). Teodicéproblemet handlar ju om hur Gud kan vara fullkomligt god och allsmäktig, samtidigt som det finns lidande i världen. Det här har människor funderat över så länge det har funnits människor, tror jag, i alla fall så länge människor har vågat tro på en god Gud istället för en godtycklig Gud som gör lite som han vill och som man måste blidka med offergåvor. Om Gud är god och dessutom har all makt i himmelen och på jorden, varför lyfter han inte bara sitt lillfinger och befaller allt ont att vittra sönder? All elakhet. All oginhet. All misstänksamhet. Allt våld. Allt förtal. Alla naturkatastrofer.
Ingen mer miljöförstörelse. Ingen mer makt åt de rikaste, helt enkelt inget mer indelande i fattiga och rika alls. Alla lika mycket värda. Alla lika mätta. Alla lika trygga. Jorden levande i harmoni med alla sina invånare: djur, växter, människor och organismer.

Om jag vill vara kristen, om jag vill tro på Nya Testamentets ord om en Gud så kärleksfull att han sänder oss människor sin ende son, ja då måste jag också förhålla mig till teodicéproblemet.

Det närmaste jag och många teologer med mig kommer att svar är: den fria viljan.
Gud har, av skäl som kanske bara Gud själv ytterst förstår, gett oss människor en fri vilja. Den använder vi till gott och till ont. Om vi inte kunde använda den till ont så vore det inte en fri vilja.

Vi människor måste alltså välja att vara goda. Varje dag på nytt, hela tiden nya val som håller oss på rätt vägar. Det finns inte en enda människa som lyckas med det varje dag och hela tiden. Men vi måste våga fortsätta försöka.

Genom Jesus, genom hans lidande, hans väg fram till korset som vi följer nu under fastan och påsken, men framför allt genom hans gränslösa kärlek till oss människor så blir vi förlåtna alla våra misslyckade försök. Vi blir till och med förlåtna de gånger då vi inte ens försöker utan alldeles med öppna ögon använder vår fria vilja till ont.

”Okej, men även om jag köper det där: allt ont kommer inte från människor.” Brukar ofta en invändning lyda. Mitt svar är att det mesta trots allt gör det. Visst har naturkatastrofer funnits långt före mänsklighetens tid på jorden, men de som inträffar idag är slående ofta påverkade av människor på ett direkt eller indirekt sätt. Och resten. Kriget, orättvisorna, våldet, miljöförstörelsen. It´s on us. Det är människors fel, faktiskt. Eller tänker du annorlunda, Johan?

Det var lättare att veta vem som var ens nästa och hur man skulle hjälpa hen förr, precis som du skriver Johan. Om jag vet att min granne varit tvungen att nödslakta sin ko förstår jag att det är läge att dela min mat och min mjölk med hen. Men idag har jag möjlighet att ta del av hela världens lidande, varje dag och hela tiden. Och min tro, min kristna tro, tvingar mig faktiskt att göra något åt detta. Det är inte ett val. Om jag lever av Guds oändliga nåd och i en kärlek utan gräns så kommer det att forma mina handlingar. Tro utan gärningar är död, står det i Jakobsbrevet. Det betyder inte att jag måste agera på vissa sätt för att få kalla mig troende, nej tron är gratis, Gratia – nåd. Men det betyder att om jag verkligen är troende så kommer den kärleken att driva mig till gärningar.

Så, tillbaka till mina strategier som jag nämnde i början av brevet. Jag kan berätta om några av dem om du vill. Men jag skulle först gärna vilja höra om dina. För världen är stor och du och jag är små. Imorgon vet jag att du kommer att fundera kring fastans innersta innebörd, och det där med att vi inte ska fasta för att andra ska se hur duktiga vi är på att vara kristna, utan i det fördolda, där bara Gud kan se. Hur är det då med de goda gärningarna? De som föds ur vår levande tro. Ska de också ske i det fördolda?

Bästa hälsningar

Jenny

Jakobsbrevet 2:14-17

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?
Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen,
vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver?
Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.

Bäste Johan!

Jag har alltid velat börja ett brev så: bäste denochden. Det kanske beror på att jag spenderat så många timmar med gamla brev, skickade mellan släktingar som för länge sedan lämnat jordelivet men utan vilka jag inte ens skulle finnas till. Där någonstans, i den lite vördnadsfulla och väldigt trevliga tonen som nästan alla de där breven klingade av samlade jag på mig en rad vackra uttryckssätt som idag låter ålderdomliga. Men kanske att det kan passa här, ett ”Bäste” som inledning på vårt allra första brev i den brevväxling om omkring fyrtio dagar som nu följer?

Du, Johan, är ju kyrkoherde i församlingen där jag är komminister. Du är därför min chef, men också min kollega, kamrat och en funderande teolog, liksom jag. Det är väl i de sistnämnda rollerna som du och jag kommer att mötas i den här brevväxlingen, i tankar om stort och smått som har med Gud att göra. Teologi helt enkelt, tankar om Gud.

Jag minns när jag var ”ny som kristen”. Det är jag egentligen osäker på om jag tycker att någon någonsin är eftersom jag tror att längtan efter Gud finns nedlagd i oss sedan långt innan vårt första andetag, men det är en annan teologisk tråd att dra i. Så, när jag nyligen upptäckt att jag var kristen, då var jag otroligt nyfiken på allt som hade med Gud, Jesus och tro att göra.

Nu, Johan, har ju du och jag levt några år som kristna. Men inte har vi väl förlorat den där första nyfikenheten? Det vill jag i alla fall inte tro. För det är den som bär framåt, det är den som innehåller nycklarna till ett lyckligt kristet liv: jag vet inte allt, jag är troende och jag får för alltid fortsätta vara nyfiken på Gud. Om jag minns det minskar risken för brist på ödmjukhet, tänker jag. För hur mycket teologi jag än läst på universitetet och hur många böcker jag än plöjt efter det så VET jag egentligen inte ett dugg mer om Gud nu än jag gjorde där alldeles i början. Jag vet oändligt mycket mer om vad många människor tänkt och tänker om Gud genom tiderna, men det är ju en annan sak. Jag vet mer om vad jag tror, men tron är varken större eller mindre. Tron är något levande inom mig, som ibland är självklart lysande vackert och som ibland hukar i skuggorna när tvivlen kommer. Vackert så, att det får vara så, ett helt liv, utan att vi någonsin behöver känna att vi ska ”nå fram”.

Idag är det första söndagen i fastan, med temat Prövningens stund. Det temat ska få prägla vår brevväxling den här första veckan. ’Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Och så ska vi dela det bröd, som vi ändå trots allt behöver för vår överlevnad, rättvist och systerligt, med alla på jorden. Jojo. Det är inget litet uppdrag det, som fastan vill påminna oss om. Eller vad tänker du, Johan?

Bästa hälsningar

Jenny

Prövningens stund

Matt 4:1

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.
När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig.
Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.”
Jesus svarade: Det står skrivet: ’Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’

Påsken har kommit och med den våren, äntligen sjunger koltrasten igen på kvällarna. En hel del ord har det blivit under gångna veckorna – kanske har något fastnat? I veckan som gick var det många gudstjänster – ibland förvirrat men på det stora hela riktigt härligt att få avsluta fastans långa vandring runt en brinnande eld utanför Tysslinge kyrka, med rördrommen tutande sitt underliga läte mitt i natten från sjön Tysslingen.

Som vanligt under en storhelg för mig också mycket socialt med goda vänner och helstekt lamm med ratatouille på påskdagen, ett vårtecken i sig.

Nu är fastbloggen slut, jag tackar för mig och vi tackar för oss för denna gång.

Johan Bremer

Kära läsare!

Det har varit oväntat roligt att få blogga, och då väntade jag mig ändå att det skulle vara roligt, så det vill inte säga lite. Att få reflektera över fastans innersta mening – det är ju faktiskt inte bara ett knasigt påhitt om att sluta äta, det är en tid av förberedelse inför ljusets återvändande. Jag brukar ibland känna mig tröttare när våren kommer, när jag har tänkt att hösten och vinterns långa kamp är över och allt ska bli bättre. Som om jag bygger upp för höga förväntningar och tänker mig att allt ska bli tussilagoängar och sol mot ladugårdsväggar. I år har jag klarat övergången mellan mörker och ljus bättre och kanske är en av anledningarna just fastebloggen. Förberedelsen. Att våga ta i, vrida och vända på, försöka förstå också det som känns tungt, svårt och otillgängligt.

Nu låter vi bloggen vila och kanske, jag hoppas att Johan känner samma glädje över den som jag, så kan vi vandra tillsammans på nytt genom nästa fastetid. Nu blommar blåsipporna och vitsipporna sida vid sida. Jag lägger mig ned med ryggen mot bergshällen och känner solen mot kinden. Prova du också. Ibland är det inte svårare än så.

Varma hälsningar

Jenny Holmberg

Joh 20:18

Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Jenny skriver:

En vecka före påsk frågar jag skolbarnen som är på besök i S:t Josefs kapell om de skulle tro sina ögon om de såg en person komma gående på vägen, som de visste var död, som de till och med hade sett dö. De flesta skakar på huvudet, men två pojkar som sitter tätt tätt intill varandra och hela fnissande tiden petar varandra i sidan med armbågarna ropar att det skulle de, de tror alltid sina ögon. ”Så ni skulle inte bli rädda alls?” ”Nä, varför då?” svarar den ene. ”Jag skulle inte bli rädd om det var någon snäll i alla fall.”

Pojken sätter fingret på det, som fnissiga barn så ofta gör, mer eller mindre medvetet. Poängen är kanske inte att det är mirakulöst att Jesus går omkring bland sina vänner igen utan snarare att det är en stor glädje att han gör det. Han är ju snäll, Jesus, Maria från Magdala känner honom väl och nog måste hon ha känt sig glad att få träffa honom igen, när hon trodde att hon aldrig mer skulle få se honom.  Ja, tänk, om livet inte vore så hopplöst omöjligt som det känns ibland, ingenting att bli rädd för, bara något att glädjas över.

Joh 19:5-6

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: ”Korsfäst, korsfäst!” Pilatus sade: ”Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.”

Jenny skriver:

Under en resa till Berlin för en tid sedan insåg jag något nytt om andra världskrigets fasor. Ibland tänker jag att det inte är möjligt att lära sig något nytt om dem, för allt det man kan är verkligen fasansfullt och det känns som att det räcker så. Men ondskan har så många ansikten att man verkligen alltid kan upptäcka nya anletsdrag.
Jag besökte Topographie des Terrors, platsen där SS hade sitt huvudkontor och där man idag har byggt en informationshall om nazismen. Där finns verkligen de hemskaste tänkbara spår av hur nazismen fungerade, hur människor torterades, hånades och slaktades. Jag stod till exempel fastfrusen länge framför den här bilden:

Propagandaaffischen vill att vi ska förstå att vi inte kan ha sjuka och svaga människor i vårt samhälle: de kostar oss skattebetalare för mycket pengar.
Det är så bisarrt att jag inte orkade röra på mig på en lång stund.
Bredvid affischen hängde en lång rad autentiska domstolsbeslut där personer med ”homosexuella tendenser” dömdes till fängelse och sedan avrättning. Måste utrotas! Måste utrotas! Mycket farliga, tänk, de älskar varandra! Ett sådant fruktansvärt brott! Och ve och fasa, det verkar som att det fanns homosexuella inom SS till och med!
Sedan en lång rad med andra lika idiotiska domstolsbeslut, där den ena efter den andra döms till döden för saker som att ha tänkt fel, pratat med fel person, delat sitt bröd med en jude och andra medmänskliga handlingar.
Och det som då slog mig, som jag tidigare aldrig har reflekterat över, det är hur viktigt det tycks ha varit för nazisterna att hela tiden ha något att döma folk för. Jag menar, de hade ju makten vid det här laget, de kunde uppenbarligen behandla människor precis hur de ville, men ändå så valde de inte att helt enkelt ställa upp alla de ville bli av med på en milslång rad och skjuta ned dem. Nej, först dömer de dem för något, ett hemskt brott som att vara sjuk och inte kunna arbeta för sitt uppehälle till exempel och först därefter avrättar de dem.

Har det bara med propaganda att göra? Att hålla dem som nazisterna inte ännu har lust att avrätta i räta led tills det blir deras tur, att övertyga dem om att de sitter säkert eftersom de inte är sjuka eller älskar någon som inte är godkänd av Hitler? Eller har det med fler saker att göra, med den djupa instinkten i oss att rättfärdiga oss själva, att hålla samvetet i schack, hur sjukt det än låter att försöka göra det medan man avrättar oskyldiga människor?

Pontius Pilatus vill inte döma Jesus till döden, för han har inget ont gjort. Men folket ger sig inte och Pilatus tvår sina händer. Men tvådda händer till trots: han utlämnar Jesus till att korsfästas.

Psaltaren 118:20

Här är Herrens port,

här får hans trogna gå in.

Jenny skriver:

Ibland lyckas jag som präst säga något som blir bra. Något som når fram och som tycks trösta. Det är de ögonblicken jag sparar på, bevarar inom mig och låter bli min lykta när det inte lyser på så många andra platser. Det jag ska berätta om nu är en sådan lykta i mitt inre.

Jag besökte en gammal kvinna som förlorat sin man. De hade levt ihop i trettiosju år och hon tyckte att hon visste allt om honom. De hade haft det mesta gemensamt: intressen, värderingar och åsikter.
Men i en sak hade de alltid skilt sig åt. Kvinnan hade en kristen tro och hennes man hade det inte. Han ville inte följa med till kyrkan och han bad aldrig tillsammans med henne därhemma.
Till begravningen hjälpte jag kvinnan att välja psalmer och för henne var det ångestfyllt att behöva välja psalmer som betydde något för henne, det var ju honom de skulle ha betytt något för. Vi möttes flera gånger och gång på gång återvände kvinnan till sin oro över var mannen fanns någonstans nu, han som inte var troende hade väl inte fått gå in genom Herrens port, kunde ju inte få plats i det paradis som hon själv hoppades få komma till? Jag försökte på olika sätt trösta henne, med bibelord och med att Gud alltid är större än vårt förstånd, att det finns vägar som vi inte förstår, men hon fortsatte vara förtvivlad. Hon skulle inte få träffa sin man i himlen.
Till sist vågade jag fråga henne det jag länge hade tänkt på. Hur kunde hon vara så säker på att hon visste allt om sin man? Kan man någonsin veta allt om en annan människa? Hur kunde hon veta vad som fanns i hans hjärta när han drog sitt sista andetag? Jag förklarade att jag fullt och fast tror på att Gud omsluter alla människor med sin kärlek, att det visserligen är vi själva som väljer om vi vill tro på det eller inte, men att tro kan se ut på sju miljarder olika sätt, ett för varje människa.
Tänk om han tänkte på Gud, det allra sista han gjorde?
Jag vet ingenting om det. Men det insåg kvinnan att inte hon heller gjorde. Och till sist accepterade hon att om prästen trodde på att ingenting någonsin är för sent, så kunde hon också göra det.

Joh 6:51

Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”

Jenny skriver:

Finns det någon på jorden som du skulle offra ditt liv för? Någon som är viktigare för dig än du själv? Din son? Din dotter? Din mamma? Bror? Älskade? Bästa vän? Skulle du kunna vidga den kretsen mer? Troligen inte så långt som till en främling, väl? Eller kanske, under vissa omständigheter? Främlingen har fyra barn att ensam ta hand om, då kanske?

Hypotetiska frågor. I praktiken onödiga frågor. Du kommer inte att ställas inför att välja bort ditt eget liv till förmån för någon annans. Men också frågor som i praktiken inte har någon bäring kan vara viktiga på många andra plan. Hur gärna vill jag att världen ska få leva? Kan jag avstå att köra bil för att klimatet ska bli bättre? Kan jag skänka pengar till Amnesty för att alla delar i mänskligheten ska bli mer rättvisa mot varandra? Kan jag hungerstrejka för ett ensamkommande flyktingbarns rätt att få stanna i Sveriges trygghet? Kan jag resa till Uganda för att sprida kunskap om alla människors rätt att älska vem de vill utan att bli dömda till fängelse för det? Och om jag gör alla dessa saker, vem och vad kan jag offra för att nå fram dit? Dumma frågor? Ibland tänker jag det. Sedan inser jag att det finns de som offrar mycket för långt dummare saker än för att världen ska få leva. Människor offrar tid med sina barn för att göra karriär. Vi sätter upp mål som att gå ned femton kilo i vikt eller vinna OS guld i skidskytte. Mycket få människor ifrågasätter den typen av offer. Men när det kommer till att offra sitt liv för världens skull så blir tanken främmande.

Psaltaren 147:7

Tacka Herren med sång,

lovsjung vår Gud till lyra!

Jenny skriver:

Jag kan inte spela lyra och hela vårvintern har jag varit förkyld och hostig, så sången har det blivit lite sådär med. Men jag vet en liten pojke som tycker oerhört mycket om xylofonen som finns på öppna förskolan. Om han kommer åt den så spelar han gärna varje vecka. Tålmodigt och försiktigt, tvärtemot vad man kan tro om en sprallig kille i hans ålder, bankar han på en glatt färgad tonstav i taget och lyssnar allvarligt till klangen. Allra bäst gillar han att spela på xylofonen när den befinner sig i kyrkan, gärna medan kantorn spelar en helt annan melodi på den mäktiga orgeln. Bank, bank, bank, ton för ton och jag tänker alltid att sådär fint skulle det aldrig låta om jag bankade på en xylofon i rymlig akustik. För inom barnen bor en särskild sorts lovsång, en som är färgad klart gul, grön, röd och orange, och blå förstås, och som är helt obekymrad om ifall barnet egentligen behärskar något instrument eller vilket mönster melodin följer. Vi borde alla försöka få fatt i det där barnet inom oss lite oftare, strunta i om vi är hostiga, sjunga av hjärtans lust och spela lyra fast vi inte kan.