Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida.
Jenny Holmberg
Jenny skriver:
Denna världens lidande. Det är så svårt att begripa sig på. Om det är meningen att man ska lära sig någonting genom det så är det när man står med lidande upp över näsan, när man håller på att sjunka i kvicksanden, svårt att känna tacksamhet över lärdomarna. Efteråt kanske. När smärtan klingar av och lidandet blir ett imperfekt. Kanske kan man då ibland lära sig något stort om livet, något viktigt som gått förlorat lidandet förutan. Något om kontrasterna, om att njuta av att slippa lidande, om att ta vara på, kanske.
Men det största jag lärt mig om livet genom det lidande som mitt liv burit till mig är att det finns lidande som är helt meningslöst. Lidande utan mål. Lidande utan mening. Goda människor får stå ut med eländiga saker, helt utan egen förskyllan, helt utan att de behövde lära sig något särskilt. Lidande är orättvist och urskiljningslöst och det gör väldigt ont att inse, men det är så, man måste vara krass: Det finns helt och hållet meningslöst lidande och i vilket ögonblick som helst kan det drabba dig, eller mig, eller någon vi älskar.
En del människor jag möter har svårt för det lidande jag tror på. Nu är det ju inte själva lidandet som är grunden i det jag tror på utan den ultimata segern över allt meningslöst våld, och det vackra i att Guds son fullt ut förstår mänsklighetens villkor. Men ändå, nog är lidandet centralt i den kristna läran, att bli uppspikad på ett kors för att bära andra människors synd. När människor som själva står mitt uppe i sitt eget lidande bedjande ser mig i ögonen och ställer frågan så önskar de att jag, som studerat så länge, som är teolog, ska ge dem ett begripligt svar.
Allt jag har är detta: Ja, lidandet är obegripligt. Men kärleken ska övervinna det.
Under sitt liv på jorden uppsände Jesus med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja.
Johan Bremer
Johan skriver:
Idag och imorgon befinner jag mig på stiftsgården Stjärnholm för att inspireras till nya tankar. Vi är kyrkoherdar och kyrkorådsordförande från hela stiftet som kommit hit och ikväll fick vi lyssna till en stillsam man med finlandssvensk bakgrund som spanade över samtidens inre landskap tillsammans med oss.
Det var det mest givande och skrämmande jag hört på länge. Han talade om vår tid där vi vet så mycket om hela världen – det som kallas globalisering. Men där samtidigt vårt perspektiv vad det gäller tid blir allt kortare. Vår värld är större men vår värld blir samtidigt mindre – allt mer handlar om mig som individ. Evigheten är långt borta i den ständiga uppkopplingens tid.
Jag tänker på det när jag läser Hebreerbrevets ord om Jesus. De är för många tror jag främmande ord om rop och tårar och om underkastelse – att böja sig under Guds vilja. Vad säger dom oss idag? Vad säger dom om Jesus?
Jag ser hur Jesus såg sig själv i ett sammanhang. Ett sammanhang som spände långt över tid – ända in i evigheten – och ett sammanhang som berör många fler än honom själv. Hebreerbrevet talar om Jesus som den fullkomlige översteprästen. Vad är prästens uppgift? Jo, att be för andra – det förenar präster i alla religioner och tider. Jesus inte bara ber för andra – han ger sitt liv så att alla andra kan leva. Han offrar inte ett djur som prästen i templet i Jerusalem – han blir själv offret.
Han ser sin egen individ som kopplad till hela mänskligheten. Det är ett helt annat perspektiv än det snabba flödet vi har i vår värld. Kanske är det också där som kyrkan har sin största utmaning och uppgift i vår tid? Att i ord och handling visa på hur vi människor hör ihop. Att mänskligheten just är en och att vi är så älskade att Gud är den som lider, gråter, kämpar, dör men också uppstår med oss.
…men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.
Jenny Holmberg
Jenny skriver:
Visst är det väl märkligt. Så fort man säger inte till ett barn så måste han sätta igång att prova.
Rör inte den där varma plattan! Och vips får man prova det där man precis hade lärt sig på första hjälpen-kursen, om att brännskador inte ska hållas under rinnande kallt vatten som man trodde förut, utan lindas in i glad pack-plast så att kroppen själv kan producera vätska och läka brännskadan.
Du inte dricka alkohol på den där festen! Och vips får man prova hur det är att mötas av en uniformerad polis när det ringer på dörren.
Köp inte godis för hela din veckopeng! Och vips får man vara utan mors dags-present, för segisar är ju faktiskt oemotståndligt gott.
Alla är vi barn, djupt inom oss, hur vi än har försökt växa upp och hur vi än har lyckats lura en och annan på vägen att vi klarat det. När vi hör ordet inte börjar vi genast ifrågasätta och mer eller mindre medvetet fundera på hur man kan testa ändå. Någon slags tröst kan det väl vara då att det är ett beteende nedärvt sedan tidens början. Eva och Adam hade allt de kunde önska sig och mer därtill i Edens lustgård, men just det äpple de inte fick äta måste de förstås prova, för så är den mänskliga naturen.
P.S
Jag är så glad att bibelordet som jag fick utgå från idag började mitt i en mening. Innan ”… men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt…” kommer nämligen orden ” Kvinnan svarade: Vi får äta frukt från träden…”
Kvinnan svarade. Det är kvinnan som låter sig luras av ormen, inte mannen, för i Bibelns värld är det ofta kvinnans fel att dumma saker inträffar. Och idag är jag så glad att jag slapp kommentera just den knasiga tanken.
D.S
”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden.”
Johan Bremer
Johan skriver:
Ni, som liksom jag minns den gamla gudstjänstordningen före 1986, känner kanske igen de här orden om hjorten som längtar. De var en del av Högmässans inledning som inte finns kvar längre. Den kallades introitus – ingång, och började med att prästen sjöng: ”Sänd ditt ord och sin sanning…” Sen följde orden om hjorten som i den gamla översättningen låter lite annorlunda: ”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar.”
Som så ofta tycker jag att den nya översätningen talar mer direkt till mig. Längtan är ett underbart ord. Karfeldt skriver i en dikt: ”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar.” Längtan är en av de starkaste känslor vi människor kan bära på.
Vad längtar jag efter? Svaret på den frågan säger en hel del om vem jag är. Mitt liv har varit och är fullt av längtan – för om jag längtar efter något så tror jag fortfarande på framtiden. För mig ligger också tro och längtan väldigt nära varandra.
Men det finns så mycket som kan locka bort mig från det som är verkligt viktigt – sådant som äter min tid och min kraft. Nu i fastan får jag återigen börja längta och törsta efter det som är det verkligt viktiga. Efter den levande Guden som ger det levande livet.
Hennes släkting kallar henne äcklig. Inte direkt till henne, inte med ögonkontakt, åtminstone inte ännu. Men i öppna ordalag, ja han använder just uttrycket ”äcklig”, när han pratar med en annan släktning, som nu har fört vidare det hemska ordet till hennes öron. Inte obegriplig eller annorlunda, ord som hon själv kan stå ut med, även om de också är orättvisa. För man kan kanske ändå inte begära att alla människor, från olika generationer och med olika bakgrunder, ska kunna förstå. Om man aldrig själv har blivit kär i någon som råkar vara av samma kön så har man kanske svårt att föreställa sig hur det skulle kännas. Kanske har man aldrig ens träffat någon som är homosexuell. Kanske känns det som att hbtq-personer mest existerar inuti tv-apparaten. Och så står plötsligt en närstående där och säger: ”Här är hon som jag har förälskat mig i och som jag får glädjen att kalla min flickvän”.
Men den här släktingen väljer inte att förklara att han inte förstår. Nej, han tror sig förstå och påstår att han vet att det han förstår är ”äckligt”.
Hon blir ledsen. Hon vet att hennes gamle far kommer att få höra om det. Hon vet att han också kommer att bli ledsen. Hon vet att resten av släktingarna kommer att börja oroa sig över hur det blir på den stora släktträffen. Kanske får hon inte ta med sig sin flickvän, ”för husfridens skull”. När hon nu för första gången har blivit kär, på allvar och på djupet sådär uppfylld och säker på sitt engagemang i en annan människa, då får hon inte dela sin glädje med dem som betyder något.
Eller har betytt något, kanske är det så det måste bli nu? Avskärma sig och välja bort innan man blir bortvald?
Hon vill ha en klippa att fly till, en borg att gömma sig i, från verklighetens grymhet. Jag vill erbjuda henne den. Men inte för att bygga bo i och stanna i för eviga tider. Nej, den här borgen är till för att man ska kunna hämta ny kraft, blunda ett ögonblick, lyssna till sina egna hjärtslag och höra Guds röst. Så att hon sedan kan gå ut i verklighetens grymhet igen, iklädd en rustning av kärlek.
”Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.”
Johan Bremer
Johan skriver:
Öknen är inte bara en plats, den är ett tillstånd. Öknen är inte bara hetta och torka, öknen är avsaknad av liv.
En gång satt jag i en modern tursistbuss för att resa mellan Jerusalem och Jeriko.
I samma stund som vi lämnade Jerusalem och började färdas nedåt mot Jeriko så var vi i öknen. Gränsen var knivskarp – ena stunden träd och grönska – nästa ögonblick bara sten och sand och mitt i detta ingenting en modern väg som ledde oss framåt.
Det är likadant i Egypten, även om jag inte sett det med egna ögon. I en smal remsa utmed Nilen är det de levandes land sedan tar öknen vid. Den Egyptiska öknen väster om Nilen är bokstavligen dödens plats, där ligger alla gravar, för de mäktiga liksom för de fattiga.
Öknarna återkommer i bibelns värld. I 40 år, enligt andra Mosebok, vandrar Israels folk genom Sinai öken, bort från döden och slaveriet under Farao – på väg mot det förlovade landet. I 40 dagar, enligt evangelierna, vistas Jesus i öknen innan han samlar lärjungar omkring sig och börjar agera med ord och handlingar. Vi anar ett tema som blir allt starkare ju längre vi kommer in i fastans texter; Vägen till livet går genom döden. Det porlande vattnet finns på andra sidan öknen.
Finns öknar i mitt eget liv? Finns det öknar i Sverige? Nej, i bokstavlig mening finns ingen öken i Sverige även om tomma fjällvidder mitt i vintern kan ge en liknande känsla av frånvaro av liv. Men öknen som en inre tomhet, som en torka i själen, den finns lika mycket här som vart som helst på jorden.
Ser jag på mitt liv så finns öknarna där. Ibland har jag kastats ut i dem, helt oförberedd. Vid vissa tillfällen har mitt liv varit en öken en längre period.
Vi talar inte gärna om dessa kala, mörka och torra sidor av livet. Dom gör sig inte på sociala media – men min övertygelse är att de är en verklighet för nästan alla människor någon eller några gånger under livet.
Jesus kom ut ur öknen. Öknen som satte honom på prov att överge sin livsväg.
Ibland har jag upplevt att först när min öken förbytts i grönska igen, så har jag förstått att jag varit där.
Det blev en lång text över svåra frågor idag. Känner du som läser detta igen dig, kommentera i så fall gärna. Jag tror att öknen blir mindre farlig om vi vågar erkänna att den finns också i vårt välordnade land.
Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.
Jenny skriver:
Det fanns en tid när man trodde att prästen stod närmare Gud än andra människor. Att om man ville tala med Gud, stå på god fot med Gud, be Gud om något viktigt, ja då var det genom prästen man måste gå. Det var en av samhällets fastslagna sanningar och ingen hade rätt att ifrågasätta den, sådant kunde man till och med straffas för.
Då och då möter jag ett stråk av den inställningen. Inte att jag har makten att styra och ställa med människors liv, som Guds direkta språkrör på jorden, tack och lov. Men en doft av den respekt som en människa som står nära Gud ibland kan vara värd. Om jag förtjänar den så är det i så fall som kristen, inte som präst. För visst är jag Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber ständigt att vi alla sak låta försona oss med Gud. Och precis lika mycket är du Guds sändebud, precis lika mycket är du exemplet för alla dina systrar och bröder, vem du än är, precis lika unik, älskad och nära Gud är du, som jag.
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
