Vänskap i det nya Sverige


Foto: Magnus Aronson

E4:an är vit av snö och bilarna bildar en långsam karavan. När jag sneglar i backspegeln ser jag min tioårige son i baksätet som sitter där tillsammans med sina två kusiner. I sätet bredvid mig filmar Fade snöflingorna som yr mot fönsterrutan. Det är sista dagen på jullovet och vi är på väg till Stockholm.

Fade är sjuksköterska som kommit från Syrien ganska nyligen. Han har blivit en nära vän. Med snön som en filt omkring oss pratar vi om stort och smått. Berättelserna om kriget – om hur ambulansen beskjuts och att döden är nära på riktigt – lyssnar jag till utan att egentligen kunna förstå: ”Vi körde så fort vi kunde, och alla tre som var där bad till sina religioners gudar om att få leva. En var sunni, en tillhörde shia, och så jag som är kristen. Jag bad till Jungfru Maria.”

Vi pratar också om kläder, mode och om jobb förstås, om att arbeta som sjuksköterska och präst. Det är en sån där trevlig stund som man vill stanna kvar i, och vi älskar ju snö allihop.

David som är arkitekt från Syrien håller föredrag på svenska. Han har varit i Sverige i sju månader och nu berättar han om sitt liv i storstaden Aleppo innan kriget. Henrik, som är yrkesmentor för David, står bredvid mig i publiken. Han känner sig så stolt över David och allt det goda han redan bidrar med här i Sverige. ”Det är ju inte min förtjänst direkt, jag är ju bara hans mentor”, säger Henrik och ler, ”men ändå känns det som om jag är delaktig. Det är fantastiskt att ha fått en ny vän.”

I S:t Johannes kyrka i Norrköping finns en ikon som föreställer Jesus och hans vän. Jesus håller armen om sin vän, och de står där stadigt bredvid varandra och blickar tillsammans ut mot världen. När jag tänker på alla oväntade vänskapsband som knyts mellan människor i denna stund, just nu, så blir jag varm i magen. Vänskap är inte ett medel för att uppnå något annat – utan själva målet. Det är en del av Guds rike som kännetecknas av fred, frid, shalom, salaam.

Katarina Wändahl, adjunkt, utvecklingsavdelningen Svenska kyrkan Norrköping

En kommentar

Sara J Grip säger
15 januari 2016 – 08:07

Tack !
Det är i det personliga mötet det händer! Inte i vår alltför intellektuella förståelse som liv blir till. Därför så viktigt med personliga mötet. Tack!
Sara J Grip, kyrkoherde Vantör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *