För ett par dagar sedan kom jag in i Johanneskyrkan lite före nio på kvällen som jag gjort många, många gånger de senaste månaderna.
Jag mötte då en pensionerad präst som en gång i tiden, närmare bestämt för 28 år sedan, var präst i grannpastorat till pastoratet där jag hade min första prästtjänst. Det var olika kontrakt, så vi möttes aldrig under mina år där, och sen under årens lopp har våra vägar korsats någon enstaka gång, men aldrig så att vi har pratat direkt med varandra.
Nu blev det en stunds prat om åren då vi var i grannpastoraten och om Johanneskyrkan. Prästen var alldeles överväldigad över alla de samtal han haft under de få timmar han varit i kyrkan.
Samtidigt sa han att det är ju verkligen ett spännande experiment det här, det hade aldrig gått för 30 år sedan. Själv berättade jag för honom hur jag fått berätta för media från hela världen om berättelsen från Malmö och Johanneskyrkan.
Hur vi öppnade dörren för asylsökande, eu-migranter och hemlösa svenskar den där lördagkvällen när klockorna samtidigt ringde till helgsmål för Domsöndag och Herrens ord: Jag var hemlös…
Ja, när jag nu sitter i den mörklagda kyrkan igen och hör ljud från 30-40 människor som ligger i bänkarna så funderar jag: Ett spännande experiment eller kyrka i verkligheten?
Per Kristiansson, präst, Västra Skrävlinge kyrka, Svenska kyrkan i MalmöSamordningsansvarig för nätterna i Johanneskyrkan