”Tron hör till den nyfikenhet utan vilken människors barn inte kan leva”

Efter Högmässan kom han emot mig och sa med ett stort leende över hela ansiktet: ”Var stolt”! Jag förstod ingenting men småbarnspappan, ingenjören och katoliken från Syrien som blivit en del av vår gemenskap i Svenska kyrkan i Skäggetorp bara upprepade: ”Var stolt!”

När jag ändå inte begrep förklarade han att han varit på en lektion om samhällsorientering på Kom Vux i Linköping. Där hade läraren sagt att ”det finns en kyrka i Linköping dit alla är välkomna och det är Skäggetorps kyrka. Är det någon här som är med där?” Antoine hade räckt upp handen och fått fortsätta att berätta om vår kyrka. Han var stolt och glad och ville dela glädjen med mig.

”Den stolte ska ha sin stolthet i Herren” står det i Bibeln och i vår evangeliska Lutherska kyrka är vi impregnerade av Luthers ord om ”nåden allena”. Det finns också något lite patetiskt över vår vilja att berätta för varandra om hur bra vi är. Men ibland springer glädjen fram som en källåder där vi får ta emot friskt och rent vatten att dricka. Levande vatten för att leva.

Vi är kyrka i en stadsdel där det bor ca 12 000 personer, varav ca 25% är infödda svenskar. Församlingen har strax under 3000 tillhöriga och medelåldern är hög. För några år sedan kände vi att gemenskapen krympte och vi undrade över vår kallelse. Vi ville vara kyrka. Vi vill vara med och forma ett gemensamt gott liv i vår stadsdel och vår stad. Vår förbön och vårt arbete är till för andra. D Bonhoeffer, präst och motståndsman i Tyskland under andra världskriget, skriver i sina anteckningar från fängelset (Motstånd och underkastelse) att ”Kyrka är endast kyrka när den är till för andra”.

Under den här tiden sökte vi efter våra ”kärnvärden” eller ”ledord” för vårt gudstjänstliv. Vi ville ha tre ord och vi fann dem i en gemensam process tillsammans med alla som ville vara med. Orden började som en slags kompass-nål för våra gudstjänster och finns nu med i vår församlingsinstruktion. Orden är ”Hopp, mod och nyfikenhet”. Det ord som bryter av och kan framstå som lite främmande i sammanhanget är väl det sista. ”Nyfikenhet” är inte det fult? Vad ska vi med nyfikenhet till?

Vi är kyrka i en stadsdel där vi umgås i olika grupper beroende på språk och etnicitet. Främlingskapet blir ibland stort gentemot den vi inte kan förstå. Till den som klär sig helt annorlunda och som vi tror lever på ett helt annat sätt än vårt. När min granne fastar av religiösa skäl och inte firar vare sig Valborgsmäss eller Midsommar. Hur ska vi lära känna varandra?

Krister Stendahl, biskop i Stockholm 1984 – 1988, har sagt att ”tron hör till den nyfikenhet utan vilken människors barn inte kan leva. Av den nyfikenheten förnyas världen”. Jag tror att det är sant. Vi behöver öva oss i att vara nyfikna!

Nu är vi många som möts till Högmässa i vår kyrka på söndagarna och en av våra armeniska vänner har förklarat för mig att det här är inte människor som brukar komma till kyrkan. ”De kommer för att de känner sig välkomna” sa han. Vi är olika som kommer, katoliker, lutheraner, armenier, assyrier, syrianer och ibland en och annan muslim. Flera har förklarat för mig att i hemlandet har de aldrig besökt en annan kyrka än sin egen. Jag har berättat att flera av dem har en ”egen” kyrka också i Linköping. Vi vill inte ägna oss åt proselytism. Men ingen ska hos oss uppleva att dörren är stängd! Den som kommer till oss ska känna att det finns en nyfikenhet, en vilja att lära känna, en vilja till gemenskap och samhörighet över gränser.

Antoines stolthet och glädje är ett uttryck för den nåd som ibland förunnas oss så påtagligt men som ibland ligger gömt i fröets förintelse där vi bara kan hoppas och med nyfikenhet vänta på att det fruktbärande trädet ska växa.

Kjerstin Petrelius Allard,
Tjänstledig församlingsherde i Linköpings Skäggetorp församling och vik. handläggare för Barn i väntan/Barn i start i Linköpings stift och kommun