”Här är Ws familj,” hör jag en röst säga helt plötsligt. Som ofta är det fullt med folk utanför min dörr, och det sitter ett gäng i väntsoffan. Men att det skulle vara Ws familj, det kan jag inte fatta! Som vi har längtat efter dem och misstrott att det någonsin skulle bli av att de verkligen tog sig hit. Men nu har W varit och hämtat dem, tagit dem från Syrien via Teheran och Istanbul och nu sitter de här.
I mammans knän, och med armarna runt hennes nacke, hänger den äldsta dottern, 12 år. Hon tar allt fokus. Hon stannar tiden. Hon gör att ytterst få av oss ens hälsar på hennes ett år yngre syster. Hon är en fågel av tunna leder, krokiga lemmar, och ett vitt ansikte med stora ögon och fjunigt hår. Så lik sin mamma som bara är 30 år. Pappan W lyfter upp och lägger henne över sin axel, en tyngd av första dotter som föds med en svår hjärnskada, en tyngd av 2 års separation och dåligt samvete innan han fick till anhöriginvandringen, en tyngd av bristen på medicin och stressen av krig som har gjort att epilepsin nu slår till många gånger om dagen. En tyngd av att han inte har något boende ordnat för dem. En tyngd som sprider panik hos oss alla där den där tisdagen: hur mår hon egentligen? När åt hon senast, när drack hon? Vad fick hon för mediciner innan hon gick på flyget?
Samtidigt kommer en sjuksköterska från vårdcentralen in och undrar om det finns någon papperslös som vill ta över hennes gamla soffa. Jag irrar med blicken, har svårt att fokusera, och ber henne istället ta en titt på flickan. Hon beordrar oss alla undan och mig att ringa ambulansen. Lägger flickan i framstupa huvudläge, klappar, klappar, klappar henne över ryggen. Det var tydligen över ett dygn sedan hon drack, och veckor sedan hon åt.
Snart kan jag vifta in ambulansen. Två rena, vackra män som ägnar lång tid åt försöka förstå vad flickan behöver. De vill inte ta med henne i ambulansen. Det är inte akut som vi trodde, och då kommer inte hon få den hjälp hon behöver långsiktigt. De ringer runt, de blir bjudna på pistage-kakor, sjuksköterska slinker ut försenad till sitt möte, de väntar och pratar med oss. Till slut kommer vi fram till att det är bäst att gå till vårdcentralen, så att hon kommer in i systemet.
Pappan lägger upp flickan över axeln, och vi är 8 personer som traskar över torget till vårdcentralen. Idel blickar som fästs på oss med önskan om att förstå, hjälpa, lätta oron. I starkt upplysta korridorer går vi som i helig tid med en skadad ängel över sin fars axel.
En ny sköterska ställer frågor. En annan tar blodprov. Flickan gnyr av sticket, och sköterskan klappar och klappar, försäkrar henne om att hon inte skall göra henne illa. En ny-exad läkare kommer in, pratar så fort så att inte ens jag knappt förstår, och vi suger alla upp varje ord hon säger. ”Kan hon förklara själv hur hon mår,” frågar läkaren. ”Nej, nej,” säger vännen och tolken, ”hon kan inte säga ett ord.” Hon lyfter upp flickan många tröjor, hittar hjärtat någonstans under det spetsiga bröstbenet. Hon mår bra. Det är inget akut.
Men hennes syster kommer fram till mig när vi är tillbaka i kyrkan 4 timmar senare. ”Hjälp min syster,” säger hon, på svenska. I handen har hon en apotekspåse med medicin mot epilepsin och med lavemang. Föräldrarna skall få en kallelse till funktionshinderenheten för utredning. Hon är inne i systemet fem timmar efter att hon kommit till Sverige från ett helvete av krig och förnedring. Hon kommer få hjälp. Född människa ska hon leva tills hon dör.
”Nåd i samhället?” ” Nådens människor – finns det?” ”Nåd i arbete.” Det är tre teman i boken ”Nåd i realtid,” som också är temat för Göteborgs stifts präst och diakondagar.
Under hela reformationsåret 2017 får vi lite extra tid att vrida och vända vi på temat nåd. Och jag får hjälp att tänka av mina församlingsmedlemmar och medarbetare med rötter i mellan-östern, som uppmanar varandra att be för Sverige. Be för att det skall få vara fred. Be för att detta samhälle kan bestå. Be, för här har vi funnit ett gott samhälle.
Här får vi vila ut. Här finns ett samhälle som kan förmedla nåd. Och det är guld värt. ”Men vad gör vi med ondskan? Hur relaterar vi nåd till ondskan i världen?” Funderingarna kom under en paus på präst och diakonmötet, från en gammal kollega, numera pensionär, som jobbat både på Västbanken och i Sydafrika.
Och det är fortfarande 28 mars 2017. Det är en snålgrå fuktig mars-dag. Jag har haft en fin, men tuff dag på jobbet, och ramlar ner i soffan väl hemma. Då plingar det såklart till. ”Det behövs fler vuxna här!!!! Var är alla vuxna?” Ropet kommer från någon av de få vuxna som tagit sig ut till Kållered, eller förvaret som det kallas, där de 15 unga afghanerna som skall deporteras samma kväll förvaras. Det är många unga människor där, men alldeles för få vuxna.
Arga, besvikna, utmattade, förtvivlade unga människor som liksom vi försöker förstå. Hur kan det vara så här? Hur kan vi leva i en värld där en ung syster och älskad dotter får all hjälp vårt system kan uppbåda, medan en ung bror och älskad son inte får den hjälp som vårt system kan uppbåda? Vad ska vi göra, vem ska vi älska, vad håller vi på med?
Mitt trötta hjärta förbannar bekvämligheten. Förbannar min väl slitna soffa. Förbannar ensamheten jag känner när som det plingar i telefonen. Förbannar likgiltigheten. Jag förbannar sjukan i vårt land som gör att vi tror att vi måste ta ansvar för allt. Som om vi tror att vi kan ta ansvar för allt. Vad som händer om jag protestera mot en utvisning. Som avkräver mig på svar om det är rätt eller fel. Som om vi vore politiker, lagstiftare. När vi är människor. Människor som skall leva. Människor som skall leva med hjärtat i handen. Gärna med kalla huvuden, men framförallt med varma hjärtan.
Och om frågan Luther bar fram till vår Gud var ”Hur ska jag finna en nådefull Gud som du?”, så undrar jag vilken fråga vår tid skall föda fram?.
För jag kan inte gå fri. Det går bara inte.
Lisa Westberg, distriktspräst i Hjällbo kyrka, Angereds församling, Göteborg