Guld och gräs


grass-1205263-1280x960

Jag hade väntat en stund. Alla gästerna var på plats inne i kyrkan. Jag förstod att något hade hänt. Tänkte att det kunde vara fotograferingen. Eller frisören. Kanske bilen…

Höstsolen sken på mig medan jag stod utanför den vita medeltidskyrkan och väntade. Till slut kom de ändå, David och Katarina, vackra, lyckliga och förväntansfulla. Klockorna ringde och vi gick in till en vigselgudstjänst fylld av kärlek, musik och framtidsdrömmar.

Några månader senare ringde telefonen. Det var David. Vi pratade en stund om dagen, festen och livet. Sedan sa han: ”Vi blev sena till kyrkan. Minns du det?” Jo, det gjorde jag ju. Sedan berättade han att han på vägen till kyrkan hade tagit upp deras båda ringar för att hålla dem i handen. Så hade det hänt som inte fick hända. Han hade tappat den ena ringen i gräset, som hade börjat gulna. De hade letat och letat.

Minuterna hade runnit iväg, men ringen var borta. Efter en stund sa Davids bror: ”Vi måste gå in nu. Ta min ring så länge”! Så fick det bli. I gudstjänsten bad jag bönen: ”Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet…”

Dagen efter hade de återvänt till gräsmattan utanför kyrkan och lagt sig på alla fyra. Det var söndag och prästen hade kommit förbi och undrat vad som pågick. Så låg den plötsligt där, ringen, och bara väntade på att bli upptäckt.

Nyss träffades vi igen. Under ett tillfälligt besök i Malmö gick vi in i S:t Petri kyrka. Den ligger där mitt i staden. Öppen, levande, befolkad. Vi skrattade åt minnet och letade sedan upp ett eget hörn i kyrkan. Jag tog ringen i handen och bad: ”Gud, låt DENNA ring för dem vara tecknet…”! Tack, sa David efteråt. Nu känns det bra!

Så har det visat sig igen. Perfect is boring! Det verkligt levande finns i det tappade, i det kantstötta och i det som verkar gått förlorat. Bara där finns det rum för hopp, glädje och förundran. Var det inte just det han sa, Jesus? Om och om igen!

Det är också hoppfullt att det mitt i staden finns en öppen kyrka där livet får rymmas, precis som det är!

Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *