Hatten av för Meryl Streep! Ikväll fick hon ta emot en hedersbjörn på Berlinalen för sin ”life-time achievement” inom filmkonsten.

Prisutdelningstal når sällan några höga höjder men Jake Gyldenhaal från internationella juryn fick verkligen till det ikväll.

Utan att tillbedja, utan att trycka till. Personligt och proffsigt. (Jake hängde med Meryls son som 12 åring. Hon tyckte Jake var ”bad influence”!)  

Glädje och tacksamhet

Men vad är det då som gjort Meryl så stor? Glädjen och tacksamheten! Och jag tror att det ligger något i Jake’s spaning.

Det blir bra när man blir ett med uppgiften, när man lyckas bevara förundran över att få vara på rätt plats. Kort sagt, när man lever i sin kallelse.

Och i sitt tacktal är hon precis sådär ödmjuk och klacksparksrolig som man vill att hon ska vara i verkligheten också. Ångrar inte denna sena kväll.

Människan Margaret Thatcher

Naturligtvis visas Järnladyn, dock utom tävlan eftersom den redan haft premiär. Som så många gånger förr är det Meryl Streep som äger filmen. Bär den. Som får oss att se människan bakom principerna, bakom historieskrivarnas dom.

Vi möter en åldrande kvinna som gör bokslut över sitt exceptionella liv. Som ställer samma frågor som ingen av oss kommer undan: Did I make a difference? Am I alone?

Det finns givetvis många fler viktiga frågor att ställa om filmen. Men den tiden är inte nu.  

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor