När jag sätter mig i Hedvig Eleonora kyrka för att se filmen Play (4/4) är det med blandade förväntningar. Vi befinner vi oss mitt i stilla veckan och påskens drama om meningslöst lidande, sadistiskt våld och död närmar sig.

Passionsfilm är temat, så jag anar en stund av allvar. Jag vet också att filmen har debatterats livligt och väckt starka reaktioner. Framför allt är det författaren och programledaren

Alexandra Pascalidou som väckt debatten om huruvida filmen kan uppfattas som rasistisk och som att den befäster stereotypa bilder. Alexandra är där denna kväll för att efter filmen dela med sig av sina reflektioner.

Några går

Filmen rullar igång och efter en ganska långsam inledning, reser sig några i publiken upp och går. Kanske är kyrkbänkarna för hårda, kanske är språket för grovt, eller så är temat för provocerande?

I den sakrala miljö vi befinner oss i ser jag filmen som en tydlig golgatavandring. En tröstlös vandring med förövare och offer mot ett ovisst slut. En vandring som är just så skavande och smutsig som passionsberättelsen lätt undgår att vara i våra många gånger tillrättalagda kyrkliga miljöer.

Barn som hotar barn, avhumaniserande maktspel, våld och förnedring. Glimtvis i berättelsen visas en tågresa från Malmö. En vagga, som ingen vill kännas vid, står i vägen och tågvärdarna försöker förgäves hitta ägaren. Vaggan flyttas mellan första och andra klass Värdarna fortsätter att ropa efter ägaren, men ingen vill kännas vid den. 

När filmen är slut har många tankar väckts i mig. Var finns de vuxna då barnen hotar varandra? Föräldrarna är inte ens närvarande på telefon, då pojkarna försöker ringa efter hjälp. Varför gör ingen i den ansiktslösa massan, som filmen skildrar, någonting? Hur kan allt detta få ske?

Människor utan funktion

Men den fråga som starkast stannar kvar i mig är den om vad som sker med människor som likt vaggan i filmen inte tycks fylla någon funktion. Som flyttas mellan vagnar, mellan klasser. Som så småningom hotas att kastas ut därför att ingen vill kännas vid dem eller ha med dem att göra. Eller för att de bara helt enkelt tycks så bisarrt felplacerade.

Vaggan blir något det skämtas lite lättsamt om. Finns det människor vi ser på med samma ögon? Vad händer i så fall med dem? Vad sker med den aggressivitet och frustration som uppstår hos människor som inte får komma till tals? Som inte fullt ut kan göra sig förstådda vare sig språkligt eller erfarenhetsmässigt och därmed finner sig marginaliserade i ett samhälle som ofta vill kalla sig öppet och tolerant.

Nej, det borde inte få vara sådär. Men det är sådär. Människor borde inte få bete sig sådär. Men människor beter sig sådär.

Stereotyper

Filmen handlar mycket riktigt om grupperingar. Svarta mot vita. Svarta bad guys och vita good guys. Så skulle vi kunna se filmen och nöja oss där. Då befästs våra fördomar om att färgade människor i grupp är bråkiga och kriminella, och att vita är oskyldiga offer som ändå får komma hem till sin trygga medelklassmiljö sedan.

Det är dessa stereotyper Alexandra Pascalidou reagerat mot. Att fördomarna mot dem av annan etnicitet än vita och att stereotypiseringarna mot dem som kommer från förorten befästs på detta vis. Så kan filmen med säkerhet uppfattas, och därmed är Pascalidous farhågor väl berättigade.  

Hotfull mångkultur

Min tolkning är ändå en annan. Som jag ser det vet Ruben Östlund mycket väl vad han gör. Han skildrar ett Sverige som fortfarande vill se ”den andre” som ett lätthanterligt objekt, någon att ha kontroll över. Likt ett trevligt inslag i gatubilden i form av dansande indianer på torget eller som ett exotiskt inslag i form av medelklassbarnets uppvisning av afrikansk dans på musiktimman.

När ”den andre” inte sköter sig som vi önskar, har en egen vilja och egna behov blir det obekvämt. Den mångkulturalism som hotar vår trygga ordning, vilken uppstår i mötet med fria individer, den vill vi inte veta av. Den blir hotfull. Då uppstår tankar om att ”man måste få säga som det är”, vilket missnöjespartier som Sverigedemokraterna med glädje snappar upp. 

Filmen väcker tankar och känslor, och det visar sig inte minst i den spontana debatt som uppstår i samband med Alexandras reflektioner. Som jag ser det skildrar filmen en verklighet med smärtsam klarsynthet. Men kanske är Sverige inte moget för den klarsynthet som Östlund fångat upp?

Jenny Karlsson,

Komminister Hedvig Eleonora församling, Stockholm