Här följer en summerande rapport från Mikael Larsson, efter en vecka i filmens tecken.

29/4 2017

Efter en intensiv vecka med 21 filmer, 19 filmer i tävlan, var det då dags att kora en vinnare. Och juryn var enig. Till kriterierna hör givetvis konstnärlig kvalitet och originalitet. Men mer specifikt för oss är att filmen ska ställa frågor om människans ansvarighet eller peka mot tillvarons transcendenta dimensioner. Det kan vara filmer som på ett särskilt sätt uppehåller sig kring mänskliga rättigheter, arbete för fred och rättvisa eller solidaritet med minoriteter och förtryckta. Betyder det att det måste vara religiös feelgood? Inte nödvändigtvis. Att på ett trovärdigt och respektfullt sätt skildra människans mörker och utsatthet är en viktig uppgift. I juryn har vi ändå velat premiera filmer som inte stannar på botten.

Utifrån dessa kriterier var det två filmer som tydligt stack ut. Vinnare av den interreligiösa juryns pris 2017 blev José Álvares lågmälda och mycket finkänsliga The Gaze of the Sea (Mexiko, 2017). Det är en berättelse om sorgearbetet efter 5 mexikanska fiskare och en biolog, som förliste 2011. Hur sörjer man när det inte finns kroppar att begrava eller någon grav att gå till? Här möter vi folklig katolsk fromhet. I filmens centrum står en kvinna som leder arbetet med att samla in minnen från de döda. Vi får möta familjerna. Deras kamp att acceptera männens livsval, hur de offrat sina liv för gemenskapen, för sina familjers överlevnad. Och brottningen med den egna skulden. Bland dessa marginaliserade finns en värdighet, en värme, kärlek. Blev själv mycket berörd av hur huvudpersonen, som själv utsatts för övergrepp som barn, förmår att hjälpa andra att försonas. Inte bara med varandra, utan också med livsbetingelserna, havet, denna källa till överlevnad, men också en ständig fara. Utan att på något sätt förenkla är det här en film som andas hopp, där människorna sömlöst skriver in sig i den större berättelsen om några andra fiskare och prostituerade…

Juryns motivering lyder såhär:

“The gaze of the sea glows with beauty and grace. Giving voice to a community of Mexican fishers struck by loss and grief, the film shows us what it is to be human. In these fragile men and women, forgiveness and redemption materialize. The film illuminates how love empowers them to overcome pain and find reconciliation with each other and with nature.”

Vi gav också ett hedersomnämnande till Reyan Tuvis No place for Tears (Turkiet 2017), om kriget i Syrien, som jag skrev om i förra inlägget. Med följande motivering:

”As war rages in Kobane, the inhabitants of a neighboring Kurdish village resist oppression and brutality armed only with their sense of solidarity, identity and dignity. A powerful film of love and hope.”

Nu hade vi fått stränga förhållningsregler om att bara ge ett hedersomnämnande. Av de andra priserna, gladdes jag personligen mycket över att Ziad Khalthoums A Taste of Cement, som jag skrev om i förra inlägget, belönades med den Internationella juryns största pris. Kanske den estetiskt mest virtuosa filmen. Francois Jacobs A Moon of Nickel and Ice, som jag skrev om i första inlägget, fick dessvärre gå hem tomhänt. Oförtjänt och om du frågar mig, men så är det ju ibland i den här världen.

Och därmed har det blivit dags för mig att säga tack och hej från Nyon.

Mikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Här kommer en andra rapport från från filmfestivalen i Nyon, Mikael Larsson berättar om sina intryck.

28/4 ”Protest mot systemet”

Tidigt under festivalen såg vi Lionel Rupps A Campaign of their own , där vi får följa en handfull gräsrötter under Bernie Sanders presidentvalskampanj. Någon förlängd reklamfilm är det absolut inte fråga om. Bernie som person är inte i fokus. Snarare handlar det om vad själva elden består av. Vilken vision har de som delar ut flygblad? Vad uppfattar de som ruttet i staten och i det demokratiska partiet? Vilket nytt samhällskontrakt drömmer de om? Här får vi följa med längst bak, på förmötena till motståndsrörelsen inom Bernielägret. Slående också hur amerikansk kampanjpolitik har så tydliga religiösa övertoner/former. Det är verkligen väckelsemöte både i tilltalet och i drömmen om det förändrade livet. Dessutom är det en väldigt vacker film. Fantastiska scener utanför det stora konventet, bland de som inte kom, och varken hör eller ser ordentligt. Där händer också politik.

Italienska Upwelling av Silvia Jop är en helt annan film. Där får vi följa med nyvalda borgmästaren i Messina (Sicilien). Som vägrar kavaj. Som vill arbeta för klimatet, men också för mera mindfulness i största allmänhet. I fokus här är den möjligen anarkistiska rörelsen i Italien där man bl a ockuperat övergivna teatrar. Ungdomar som tappat tilltron till systemet och som vill arbeta för förändring. Går det att skapa en bro mellan utomparlamentariska aktivister och de som vill verka inom systemet? Jätteviktiga frågor som dessvärre tappas bort och förminskas i något som snarare blir en parodi på rörelsen.

Kinesisk/kanadensiska Taming the Horse  av Tao Gu förstod jag inte alls från början. Vi får följa en 30-årig slacker. Som inte får till det med jobb eller familj. Bor fortfarande hemma. Han bestämmer sig att åka upp till sin barndoms by i inre Mongoliet (5 dygns tågresa) med en kompis (filmaren). Det blir också en inre resa där han brottas allt mer existentiellt med sina livsval och finner det outhärdligt, på etiska grunder, att slå sig fram på marknaden. Han vill helt enkelt inte spela spelet. Här får vi se hur det politiskt-ekonomiska systemet präglar också den som försöker ställa sig utanför? Att det inte slutar lyckligt har ni redan räknat ut.

Från Singapore presenterade Tan Pin Pin In Time to Come en av de mer säregna bidragen. I samtalet efter filmen berättar regissören att hon inte tänkt att den skulle visas internationellt. Man kan nästan förstå varför. Den i stort sett helt tysta filmen (noll voiceover) bygger på att man har viss lokalkännedom. Det handlar om människans alienation från naturen och digitala fångenskap. Vi får kort sagt se människor som väntar och medan de väntar som kollar de sina mobiler. På idrottsarenor, i köpcenter, i arbetet med tidskapslar (en jättegrej just i Singapore, när filmen gjordes firade staten 50 år). Vi får följa brandövningar, morgonsamlingar utanför skolan. En fullständigt övervakad och kontrollerad värld. Det är lite som att gå på konstmuseum. Roy Andersson nämndes men fotoskolan ”The new topographics” (med bl a Steven Shawn) ligger närmare. En utmaning.

Kanadensiska Destitierros av Hubert Caron-Guay var sist ut i startfältet. Här får vi följa ett antal sydamerikanska migranter på deras färd norrut mot USA. Intervjuer med dessa människor varvas med väntan och försöken att hoppa på tåg. Kameran springer bokstavligen med (och flyr tillsammans bort från immigrationspolisen). Det är inte originellt, men det är viktigt och drabbande. Vad är det som får dessa människor att lämna sina hem? För många gäller inte drömmen ett bättre liv, utan överlevnad över huvud taget. Blev särskilt tagen av en ung kvinna som berättade om det korrupta rättssystemet. Den som har pengar kan alltid komma ut ur fängelset, vilket betyder att många tar lagen i egna händer. Och vad gör man då? Mord kan köpas av tonåringar som behöver mat, som billigast för 20 dollar. Med mina glasögon klingar det väldigt mycket Amos: ”Brott på brott har Israel hopat. Jag vill inte dröja med domen. De säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor.” (Amos 2:6)

Två filmer berör kriget i Syrien. Ziad Khalthoums A Taste of Cement är bokstavligen blytung. Här ser vi kriget från syriska gästarbetares perspektiv. Som bygger skyskrapor i Beirut under slavlika förhållanden. Sover och arbetar. Får inte röra sig utanför området. Paradoxen är att dessa män lämnat det sönderbombade Syrien för att återuppbygga det tidigare bombade Libanon. Det här är en sanslöst vacker film. Inga intervjuer, det skulle vara för farligt. Men ändå känns det som att vi får höra dessa män. I blickarna, kropparna. I den stumma värdigheten. I ett av filmens för mig starkaste ögonblick bryts bombningarna med gjutandet av betong. Sisyfos eviga kamp i blixtbelysning. En tid att riva, en tid att bygga upp. En tid för krig, en tid för fred. Det finns inget sensationslystet med den här filmen. Inte heller särskilt mycket hopp.

Reyan Tuvis No Place for Tears  ger istället röst åt barnen och kvinnorna. Vi får följa striden om Kobane från en liten by på andra sidan turkiska gränsen. Ljuden från striderna hörs hela tiden. På kvällarna står hela byn ute vid fälten med kikare. Vi får följa de obeväpnade tonårstjejerna som bevakar vägen in till byn på natten. De ensamkommande barnen som lämnat familjen kvar innan striderna utbröt. Som inte kan sluta sjunga. Kvinnorna som tvättat och lagat mat åt soldaterna. Och stridit själva. Och säger åt männen att sluta gråta. Den gamle mannen som blivit skadad och ändå vill tillbaka. Här möter vi kriget som absurt skådespel och fasansfull realitet. Men det slutar inte där. Vi får också se barnen leka i ruinerna (efter krigets slut), pojken som lagar husgrunden, musikerna som försöker rädda de skadade instrumenten. Vi är väldigt långt ifrån någon idyll. Men livet fortsätter bortom vansinnet. I bybornas gemenskap och solidaritet finns en värme och en beslutsamhet att inte ge efter hatet. Här får vi se bilder som aldrig någonsin visas på nyheterna.

Mikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Vintern och våren är en festivaltät månad på filmfronten. I skiftet mellan januari och februari kan filmvänner glädja sig åt det rika och omfattande film- och seminarieprogrammet under den internationella Göteborg Film Festival, den mest omfattande filmfestivalen i Norden. Under dagarna precis före festivalen invigs så har juryn för Angelos Svenska kyrkans filmpris genomfört sitt arbete för att kunna presentera sitt val av vinnare vid filmens första screening under festivalen, då som en överraskning för filmteam och regissör. I år skedde det inför en helt fullsatt salong på Göteborgs paradbiograf Draken redan under festvalens andra dag. Biskop emerita Caroline Krook var den som delade ut vinnardiplomet och en Angelos-ikon av Erland Forsberg till allmänt jubel under prisceremonin i samband med premiärvisningen Dröm vidare av långfilmsdebuterande regissören Rojda Sekersöz.

Så här motiverade juryn sitt val;

Svenska kyrkans filmpris 2017 går till filmen Dröm vidare för den trovärdiga skildringen av en ung kvinnas kamp att finna sin identitet och att orka vara den trogen. Regissören Rojda Sekersöz långfilmsdebut imponerar i skildringen av vänskapsrelationer på gott och ont och visionen av att det aldrig är för sent att börja på nytt.

Filmen går på biografer runt om i landet.

Till filmfestivalens fokustema Gudar och människor är Svenska kyrkan medarrangör till två seminarier.

Fokus Gudar och människor – Är det möjligt att filma Gud?

Plats: Auktionsverket Kulturarena, Tredje Långgatan 9, Göteborg

Tisdag 31/1 kl. 17.00-17.45 Sedan filmens födelse har den varit tätt sammankopplad med religion och tro. Ingmar Bergman, Pier Paolo Pasolini, Mohsen Makhmalbaf och Kim Ki-duk är bara några av alla filmskapare som brottats med sin egen tro eller intresserat sig för teologi och religionsutövning. I årets fokus Gudar och människor visas en rad nya filmer som anknyter till tro och religion på olika sätt, och festivalen arrangerar även filmvisningar i en kyrka, en synagoga och en moské. Men vilken är religionens roll i den samtida filmkulturen, och vilken är filmens roll i religionen? Hur har tro, gudar och religion skildrats i filmhistorien och vad har fungerat – och inte fungerat? Vi har samlat en kvintett kunniga personligheter, med olika tro och expertis, för att dela med sig av sina perspektiv på film och religion. Medverkande: Ola Sigurdson, teolog och professor i tros- och livsåskådningsvetenskap; Anita Goldman, författare och journalist; Mohammad Muslim, imam och föreläsare, doktor i religionsvetenskap; Göran Greider, författare, poet, journalist; Yael Feiler, teaterregissör, dramaturg och översättare, forskare och universitetslektor vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid GU. Moderator: Anna Lindman, journalist och programledare, med inriktning på religions- och livsfrågor.

Arrangör: Seminariet genomförs i samarbete mellan Göteborg Filmfestival och Svenska kyrkan Entré: Festivalpass
 

Fokus Gudar och människor – Tro och politik

Plats: Auktionsverket Kulturarena, Tredje Långgatan 9, Göteborg

Onsdag 1/2 kl. 13.00-13.45

I årets fokus Gudar och människor visas filmer som på olika sätt handlar om tro och religion, och i detta samtal medverkar några av regissörerna. Hur arbetar de med att skildra ett så mångfacetterat och känsloladdat ämne som religion på film; vilka är möjligheterna, utmaningarna och svårigheterna? I Son of Joseph anspelar Eugène Green på den bibliska familjehistorien. Omar Regan har gjort American Sharia i filmbolaget Halalywood, som han startat för att motverka fördomsfulla bilder av muslimer och islam. Elisabeth E. Schuchs The Book of Birdie utspelar sig i ett kloster och i The Preacher berättar Magdi Ahmed Ali om samspelet mellan en muslimsk predikant och de egyptiska myndigheterna. Här möts de i ett samtal om religion, politik och film. Medverkande: Eugène Green regissör (Son of Joseph); Omar Regan regissör (American Sharia); Magdi Ahmed Ali regissör (The Preacher); Elisabeth E. Schuch regissör (The Book of Birdie). Moderator: Neta Norrmo, filmare, journalist och curator.

Seminariet hålls på engelska och genomförs i samarbete mellan Göteborg filmfestival och Svenska kyrkan. Entré: Festivalpass

Fokus Gudar och människor i Göteborg

I årets digra filmprogram ryms en sektion som heter ”Gudar och människor”, där återfinns en rad filmer som anknyter till tro och religion. Hela nitton filmer finns med i sektionen, vilka beskriver, ger perspektiv på eller utmanar olika religioner.

Länk till presentation av filmerna i Fokus: Gudar och människor hittar du HÄR

Tre filmvisningar – tre religioner

I ett samarbete mellan festivalen och Interreligiösa rådet i Göteborg arrangeras visning av tre av filmerna i filmsektionen i respektive i en kyrka, en synagoga och en moské.

Söndag 29/1 kl 15 Göteborgs synagoga, Östra Larmgatan 12

Filmen Harmonia, en prisbelönt samtidstolkning av Första Moseboken i konserthusmiljö. Regissören Ori Sivan finns med för ett samtal efter filmen.

Måndag 30/1 kl 19.00 Göteborgs Domkyrka, Västra Hamngatan/Kyrkogatan

I Domkyrkan visas den franska filmen Son of Joseph, en lekfull biblisk drift med samtiden, regisserad av den Eugene Green. Visningen följs av ett samtal lett av Svenska kyrkans Mikael Ringlander.

Onsdag 1/2 kl. 18:30 Göteborgs moské, Myntgatan 4

I Göteborgs moské visas den amerikanska ”buddy cop”-komedin American Sharia i ett amarbete med Unga muslimer. Filmen är den första som producerats på bolaget Halalywood, startat av filmens regissör Omar Regan, för att verka mot islamofobi i samhället. Regan kommer finnas med för samtal efter filmvisningen.

Frida och Lasse Barkfors mottog år 2015 Svenska kyrkans kulturstipendium för arbetet med dokumentärfilmen Death of a Child. Filmen kommer nu att visas i Göteborg och har nominerats till Dragon Award Best Nordic Documentary.
Death of a Child tar liksom deras första film Pervert Park upp frågor om socialt stigma, skuld och förlåtelse. Här rör det sig om föräldrar vilka upplevt det mardrömslika i att själva vara orsak till att deras barn avlidit och hur de och omgivningen reagerar på och hanterar detta.

Filmen har sin första visning under festivalen den 1 februari. Missa inte den.

Länk till filmpresentationen i programmet hittar du HÄR

Nu är hela programmet för den 40:e filmfestivalen i Göteborg presenterat. Det innehåller inte mindre än 457 filmer från 84 länder, en lång rad seminarier och andra arrangemang under de 11 dagar som festivalen pågår.

Nordens största filmfestival invigs högtidligen den 27 januari på den ståtliga biografen Draken.

Länk till programmet hittar du HÄR.

Biljetterna för allmänheten släpps den 14:e januari.

I tävlan om Angelos – Svenska kyrkans filmpris 2017

De filmer som nominerats i tävlan om Angelos Svenska kyrkans filmpris vid årets filmfestival i Göteborg är nu presenterade. De är till antalet sexton och är både spelfilmer och dokumentärer uttagna bland kommande svenska premiärer. Som under de senaste åren kommer vinnaren att offentliggöras och priset delas ut vid filmens första visningstillfälle under festivalen.

De nominerade är

Ouaga girls Theresa Traoré Dahlberg

Shapeshifters Sophie Vuković

Citizen Schein Kersti Grunditz Brennan, Jannike Åhlund, Maud Nycander,

Dröm vidare Rodja Sekerzök

Exfrun Katja Wik

Epifanía Anna Eborn och Oscar Ruiz Navia

Prison sisters Nima Sarvestani

Den enda vägen Manuel Conchas

Rum 213 Emelie Lindblom

Trafikljusen blir blå imorgon Ragnhild Ekner

Min mor Maj Wechselman

Vykort från Petrokemin Simon Borka Gunnarsson

The Intertia Variations Johanna Saint Michaels

Ingen tid för kärlek Bengt Löfgren och Bo Sjökvist

Pearl of Africa Jonny von Wallström

Sameblod Amanda Kernell

I årets jury ingår

Mikael Ringlander, ordförande i juryn.

Präst, projektledare för Kultursamverkan Svenska kyrkan Göteborgs stift och en av projektledarna för Svenska kyrkans kultursatsning Se Människan. Tidigare pressfotograf.

Caroline Krook, seniorbiskop i Svenska kyrkan, ordförande för Sigtunastiftelsen, författare och föredragshållare med stort intresse för kultur och socialetik. Tidigare biskop i Stockholms stift, domprost i Stockholm domkyrkoförsamling vilken inledde sin prästgärning som fängelsepräst i Kirseberg Malmö.

Roland Hedlund Projektledare och producent på SVT under åren 1970 till och med 2013. Har arbetat med bl a Hem till byn, Ett dockhem, Charlotte Löwensköld, Röd snö, Vem Vet Mest? och På spåret. Var en av initiativtagarna/konstruktörerna till Doobidoo.

Vinnare Angelos Svenska kyrkans filmpris 2016 vid den 39:e upplagan av Göteborg Filmfestival

HOGIR HIRORI

”Flickan som räddade mitt liv” (2016)

Juryns motivering:

”Hogir Hirori är inte bara en betraktare utan låter sig engageras av konflikten i kurdiska Irak.

Ett medmänskligt val, som blir ett konstnärligt val, räddar även hans liv.

Beredd att ge vidare kameran och tolkningsföreträdet till andra ser

han var och en av oss som en medmänniska i Flickan som räddade mitt liv.”

En enig jury har utsett Hogir Hiroris film ”Flickan som räddade mitt liv” till vinnare av Angelos- Svenska kyrkans filmpris 2016. Mikael Ringlander, för femtonde gången juryns ordförande, kommenterar juryns val och att det åter är en dokumentärfilm som nått längst;

-En film som har det här engagemanget, nerven och intensiteten blir väldigt levande och det blir svårt att gå förbi den, och temat har en brännande aktualitet.

Ola Sigurdson, som också medverkat i juryn säger, -I filmen finns en tro på och kärlek till medmänniskan och ett hopp om att saker går att förändra. Den gör att jag ställer mig frågan; vad gör jag som medmänniska nu?

Priset delades av biskop Per Eckerdal ut den 2/2 på biografen Capitol.

JURY

Mikael Ringlander, juryns ordförande, präst och projektledare Kultursamverkan, Göteborgs stift. Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, föreståndare för Centrum för kultur och hälsa, Göteborgs universitet. Neta Norrmo, producent vid Sveriges televisions kultur- och livsåskådningsredaktioner, filmare, konstvetare och utbildad curator inom film och video vid Akademi Valand.

Orionteaterns Det flygande barnet visas på SVT

Svenska kyrkans kulturstipendium inom området scenkonst tilldelades år 2014 Orionteatern för deras uppsättning av ”Det flygande barnet”, i regi av Lars Rudolfsson. Den gripande pjäsen om hur ögonblickssnabbt livet och föräldraskapets förutsättningar kan ändras är skriven av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig.

För den som inte hade möjlighet att se föreställningen på plats ges nu en chans att ta del av den i närmsta TV. Vid två tillfällen visas Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jernholms filmatisering i SVT2: lördagen den 19 december klockan 18:30, och söndagen den 20 december klockan 14.50.

Musik: Mats Gustafsson & Fire!
Medverkande: Gustaf Hammarsten, Vanna Rosenberg, David Sandström, Mariam Wallentin