Att Star Wars är en värld större än de filmer som gjorts (och planerats) är tydligt för alla som kommer på idén att googla. ”Jedi” anges som religion av många människor runtom i världen och filmens episka kamp mellan gott och ont har vunnit en plats i mångas hjärtan.

Jag hade förberett mig länge inför att gå och se filmen. Hjälp hade jag av två söner i Star Wars-åldern, med imponerande kunskaper om varje rymdskepp, varje droid, varje karaktär i de sex första filmerna. Jag är glad över att säga att dessa detaljkunskaper inte behövdes för att njuta av filmen The Force Awakens. Den förberedelse som fördjupade min upplevelse mest var nog den att jag sett Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher i en biosalong redan som 11-åring.

Handlingsidén i Star Wars-filmerna bärs av den klassiska kampen mellan gott och ont, men kompliceras av moraliska problem inom familjer och inom karaktärerna själva.  Anakin Skywalker ställs exempelvis inför dilemmat: Skall han övergå till den onda sidan och därigenom (som han tror) rädda livet på sin fru, eller ska han förbli god? Han väljer att övergå till ondskan, vilket till sist innebär att hans fru dör, och han tar steget ut i ondskan och blir Darth Vader.

När The Force Awakens tar sin början har Darth Vader dödats (möjligen efter att ha konverterat till godhet, i alla fall efter en akt av kärlek för sin son, Luke) och rymdimperiet och Kejsaren förgjorts. Trettio år har gått och när filmen börjar vet vi inte vad som blivit av de tidigare huvudrollsinnehavarna: Luke Skywalker, prinsessan Leia eller Han Solo. Detta lär vi oss dock under filmens gång, och vi får möta dem alla tre igen – effektfulla entréer och ordentligt åldrade möter de oss under filmpublikens högljudda jubel.

Men Kraften visar sig bo även i en ny generation. Det finns ett löfte om storhet hos en ung skrotsamlerska vid namn Rey (spelad av Daisy Ridley). Hennes familjeförhållanden ligger i dunkel, men att hon har vuxit upp utan sin familj är klart. Hon bär på otäcka minnen och en längtan efter tillhörighet och sammanhang och vi anar att hon kommer att hitta sitt hem genom Kraften. Den nya och den gamla generationen möts och ger sig ut på äventyr. Han Solos första replik i filmen ”Chewie, we’re home!” ger uttryck för känslan som vi som längtat efter filmerna känner när vi ser våra gamla favoriter – därav jublet i biosalongen. De har åldrats, och är fortfarande hjältar med tragik och problematik. Någon slags kraft tycks dock bära dem genom allt de råkar ut för. Jag funderar på om Kraften och hjälteskapet ger varandra: Känslan av Kraften gör dem till hjältar, men vetskapen om att de är hjältar gör dem också tillräckligt säkra på att Kraften ska hålla.

Denna effekt av kraften drabbar också Rey – när hon inser att hon bär på Kraften kan hon använda den med den självkänsla som krävs. Hon bär på vetskapen att hon är en hjälte, och då bär kraften. Och där, plötsligt, sträcker sig Star Wars in i mina egna livsfrågor, in i en känsla av att Star Wars-filmerna, trots feministiska brister och logiska handlingsluckor, kan lära oss något om livet, något om tron, något om att bäras av en kraft större än oss själva.

Detta är ju berättelsernas mysterium, att de predikar utan att predika, att de evangeliserar utan att pådyvla. Det är därför berättelser berör oss. Det är därför vi älskar dem och lever i dem och till och med klär ut oss och lever ut dem. Denna recension har dragit sig för spoilers, för du som sett de tidigare filmerna, och du som inte sett dem, bör se den här. Ta med dig dina livsfrågor in i biosalongen, och ta med dig, när du går ut från den, en känsla av att även de filmer som utspelar sig för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta, kan lära oss något om att vara människa.

Charlotte Frycklund

Präst, biträdande nationell samordnare för jourhavande präst, Kyrkokansliet

Tomas Axelson har sett Ridely Scotts Exodus: Gods and Kings. Läs hans reflektioner kring filmen här nedan.

I mellandagarna såg jag filmen Exodus: Gods and Kings med tre vänner. Vi var nog rätt målgrupp. Vi fyra relaterade alla sedan tidigare till den bibliska grundberättelsen om Mose och Israels uttåg ur Egypten genom vår uppväxt inom kyrkans värld. Efter filmen delade vi ut betyg; en gav den en 4:a, två gav den en 3:a (bl.a. jag) och sedan en 2:a från prästen i gänget.

Blandad filmupplevelse – mäktiga scenerier

Filmupplevelsen pendlar mellan positiva aspekter och problematiska. Till filmens sevärda förtjänster hör vissa fantastiska scenerier och landskapspanoreringar. Den allra största effekten hos mig personligen är begravningen av den gamle farao. Här absorberas jag för ett ögonblick och befinner mig plötsligt 3300 år tillbaka i tiden, i södra Egyptens Luxor och faraonernas heliga begravningstempel i Kungarnas dal. Wow! Ridley Scott lyckas här i vissa stunder upprepa sin bedrift från sin film Gladiator (2000) där han visuellt och övertygande levandegjorde Rom år 180.

Narratologiska avvikelser

Men filmen är problematisk, både narrativt och teologiskt. Vissa detaljer är förstärkta och andra förkortade för att skapa drama. Kontrolläser jag Andra Mosebok så ser jag att den del av storyn i filmen som handlar om att Moses måste lämna sin fru i Midjans land för att genomföra sina gudomligt påbjudna hjältedåd i Egypten är en liten förvanskning. I filmen skapas således en traditionell manlig konflikt mellan den privata hemsfären  med fru och barn och det offentliga uppdraget. Filmen dröjer sentimentalt länge vid Mose bedyrande löfte att han en dag återvänder till son och fru. Men i bibeltexten 2 Mos 4: 20 så får fru och barn sitta upp på en åsna och följer Mose till Egypten.

Filmen är dock i allt väsentligt trogen den bibliska historien. De plågor som Gud låter sända över Egyptens folk är fantastiskt visuella och kraftfulla. Återigen. Wow!

Teologiska bekymmer – men möjliga att använda

Men varje film som handlar om Guds ingripande i världen gör teologiska vägval. Exakt hur ska Gud se ut? I Exodus har Gud fått en märklig gestalt i en liten ilsken pojke som talar till Mose med sammanbiten brittisk accent. Killen är ytterst otrevlig på ett snarstucket och megalomant sätt. På sitt sätt en träffande skildring av den gammaltestamentliga gudens bisarra lojalitet med en utvald folkgrupp i konflikten, som utan misskund iscensätter utplåning av andra folkgrupper. För den som i första hand lever med nya testamentets förkunnelse är filmen en påminnelse om allt det som gör gamla testamentet så obehagligt, vilket kan uppfattas som en styrka med filmen. Exodus: Gods and Kings  kan användas – och teologiskt problematiseras! – i t.ex. konfirmandarbete. Hur ser till exempel skillnaden mellan ett partikularistiskt och universalistiskt budskap ut och vilka gudsbilder stödjer det ena respektive det andra?

Intertextuella blinkningar till vår tid

Vid två tillfällen uppskattar jag intertextuella blinkningar till vår nutidshistoria. Vid skildringen av det grymma livet för de hebreiska slavarbetarna så finns en scen där döda och utmärglade människokroppar läggs på en skottkärra och vältras ner i en brinnande grav. Här finns en ödesmättad visuell association till det judiska folkets lidanden under 1900-talet och nazisternas brännugnar – Holocaust.

Den andra associationen relaterar till dagens Israel-Palestinakonflikt som jag hör mot filmens slut när Mose diskuterar med Josua. De sitter tillsammans på stranden och tittar ut över det hav som Gud torrlade för att Israels barn – 600 000 man – skulle kunna komma i säkerhet. Nu funderar Mose vad som ska ske när folket vandrar vidare, in emot Kanaans land. Josua tittar frågande på Mose och Mose förklarar att det kommer att bli problem när de kommer till Kanaan, det finns ju andra folk där.

Vad som ligger i betraktarens öga vid denna kommentar är svårt att säga, men jag tycker att Ridley Scott med denna kommentar, lagd i Moses mun, väger in det forntida – och nutida – Israels anspråk på Kanaans land, med andra folks rätt till landet, nämligen filistéerna och dagens Palestinier.

Det tolkade ordet – visuell ultrakonkretion

Ett återkommande problem vid all biblisk film är den utplåning av symbolisk tolkning som uppstår vid visuella gestaltningar och detta är också ett problem för Exodus. Guds ingripande är texttroget bokstavliga och mycket konkreta i filmen oavsett om det gäller gräshoppssvärmar, hudbölder eller vattenmassor. Det kan bli mäktigt och visuellt svindlande, ja,  men det distanserar också Exodus-berättelsen från de flesta samtida biobesökare. Exodus som film är delvis en ganska obehaglig historia, men snarare utifrån teologiska reflektioner än narratologiska.

Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Tomas Axelson har sett Godzilla

Konsekvent ser jag alla stora undergångsfilmer som produceras för den breda publiken. Jag fascineras av både filmerna och fenomenet, att vi som människor dras till filmer som frossar i destruktion av den västerländska livsstilen där megastäder smulas till grus. I helgen fick jag på nytt ett tillfälle när den nya Godzilla-filmen hade premiär. Filmen hade dock inslag som jag inte hade förväntat mig. De enskilda människorna var nedtonade, den monomytiske amerikanske hjälten inte lika framträdande. Istället var Godzilla och de andra monstervarelserna mäktiga och kraftfulla på ett engagerande sätt.

Jag har aldrig varit införstådd med den japanska Godzilla-karaktären tidigare och har inte sett några av de tidigare filmerna. Därför blev jag förvånad över ett slags filosofiskt och nyandligt tema som figurerade i filmen, där en japansk forskare ger röst åt en kritik mot människans hybris och människan övertro på att militära kärnvapen går att använda under kontrollerade former för bekämpa det onda. Godzilla-monstret som väcks ur sin slummer på havets botten, får till slut min sympati, vilket också är meningen. Ambivalensen gynnar dramaturgin. Monstret kan vara ett hot mot människan, men i filmen kommer monstret till undsättning för att skapa en balans mellan farliga nukleära krafter som människan släppt loss i sin okunskap.

Den fantasi som hela tiden tycks återskapas i både monsterfilmen och action-hjältefilmerna pekar mot människans vanmakt. Till slut står allt hopp till en gestalt som i ensamt majestät räddar och frälser. Det är en märklig fantasi så som den ser ut Hollywoodfilmens tappning à la Godzilla (2014). Samtidigt upplever jag där jag sitter med 3D-glasögonen på mig att Godzilla-monstret når fram till en ursprunglig beroendekänsla som finns hos många människor och känslan av befrielse i att någon/något kan kliva in och med kraft rädda oss när vi själva är oförmögna.

Tomas Axelson, TD

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Beatrice Lönnqvist har sett en film om flärd och att aldrig vara riktigt nöjd.

Filmen om modeskaparen Yves Saint Laurent börjar i mjuka pastellfärger och långa tagningar. Ett skrivbord vid ett öppet fönster, Yves sitter böjd över sitt skissblock, han befinner sig i sitt barndomshem och det är vackert och stilla.

Berättelsen tar oss sedan vidare till Yves första prestigefyllda anställning på modehuset Dior i Paris till hans eget genombrott i livsverket YSL. Genom den resan kommer filmen att ändra färgläge, till jordiga toner i Marrakesh där förfallet till droger och excesser börjar, till starka färger i Yves kreationer.

Berättelsen är sedd ur Yves affärskompanjon och livs kärlek Pierre Bergés perspektiv och han får den otacksamma rollen att hålla tillbaka geniet. En aning förbrukat tema men ändå sevärt. Yves gestaltas som ständigt orolig över att inte räcka till och inte duga.

Så landar berättelsen i det mjuka tonerna igen, arvet efter Yves – han dog 2008, 72 år gammal-  visas genom att anteckningarna ligger kvar på skrivbordet.

För den som tycker om vackra kläder är den här filmen ett måste, men det är också en berättelse om våndan över att inte vara riktigt nöjd utan hela tiden sträva efter något bättre. En strävan som kräver mycket ångest men också stor kreativitet.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Filmbloggen inleder året med en recension av Michel Gondrys (Be Kind Rewind, 2008, The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2003) filmatisering av Boris Vians roman Dagarnas skum (1947). Gondry av alla regissörer borde ha de rätta förutsättningarna för att beskriva det surrealistiska universum där de förälskade huvudpersonerna befinner sig. Men hur fungerar filmen om man inte läst boken? Katarina Vaarning har sett filmen.

Att gå ensam och se en film på bio, ger en speciell upplevelse när de där spontana uttrycken och kommentarerna kring det man varit med om får vänta.

Jag tog mig iväg under mellandagarna för att se Michel Gondrys ”Dagarnas skum” (L’écume des jours).

Handlingen: I filmen följer vi den välbärgade och självvalt icke-arbetande ungkarlen Colin (Romain Duris) som lite filantropiskt ägnar dagarna åt att exempelvis uppfinna ett piano som blandar cocktails samtidigt som han äter goda måltider komponerade och lagade av den vältalige och korrekte kocken/chauffören/vännen Nicolas (Omar Sy).

När det går upp för Colin att både Nicolas och den av filosofen ”Jean-Sol Partre” besatte vännen Chick har träffat flickvänner, bestämmer sig Colin att det är dags även för honom att finna kärleken. På en fest hos Nicolas flickvän träffar han Chloé (Audrey Tautou) och omedelbart tycke uppstår. Men lyckan blir kort när livet tar en annan vändning för paret på deras bröllopsnatt.

För många har Boris Vians bok betytt mycket har jag förstått, och jag gissar att mitt intryck av filmen hade varit annorlunda om jag hade haft läsupplevelsen i bagaget.

Jag funderade en del under filmens gång på hur nära filmen håller sig till boken eftersom jag hade svårt att riktigt fästa mig vid karaktärerna. Jag upplevde aldrig något direkt ”möte” med dem och egentligen kanske inte heller någon direkt gnista dem emellan, handlade det historien, om personkemi eller skådespelarprestationer?

Jag funderade också på om de fantasifulla scenerna och rika bildspråket, hade djupare mening och om dolda budskap kunde avkodas genom att tolka alla bilder som flöt förbi, men jag slukades upp i dem och mina tankar gavs inte mycket reflektionsutrymme under filmens gång på grund av intensiteten.

Den stora behållningen tycker jag var den visuella resan, den väldiga färg- och formrikedom filmen bjöd på, de enormt kreativa specialeffekterna samt musikens tydliga roll som i sig gav en alldeles särskild dimension till upplevelsen. Och Upplevelse var det mer än en traditionell filmstund.

Katarina Herbert Vaarning

Kaplan, St Johannes församling, Malmö

Sällan har en film om rymden fått mig att skruva så mycket på mig i biofåtöljen som Gravity (2013). Sandra Bullock spelar sjukvårdsingenjören Ryan Stone och George Clooney den garvade astronauten Matt Kowalski och de arbetar tillsammans på en rymdsond när plötsligt alla deras stödfunktioner och kommunikationssystem slås ut. Kontakten med jorden upphör, de glider in i ett asteroidregn som slår sönder material runt om kring dem och de får improvisera sig fram i ett extremt utsatt läge. Filmen är meditativ och lugn trots alla olyckor som drabbar dem. Regissören Alfonso Cuarón som tidigare gjort Children of Men (2006) bland annat, tvingar oss verkligen att fundera över vad en människa är när hennes livsbetingelser snabbt rycks undan.

Jag sitter i biostolen och gör medrörelser som jag nästan aldrig gör när jag ser film. Men när Ryan Stone singlar iväg utmed rymdkapselns alla spröt och reglar så försöker jag ofrivilligt hjälpa henne greppa ta i stag och rör som finns precis utom räckhåll för henne. När hon fastnar med foten i några lösdrivande remmar så viftar jag med fötterna runt biostolen för att hon ska komma loss. Och när hon får grepp om en kant så hjälper jag hennes fingrar att hålla i genom att hårt knyta mina egna händer. I någon sekvens ser hon inte ut genom rymdkapselns fönster som långsamt glider ur hennes siktlinje och jag sträcker på halsen för att hon ska hinna uppfatta livsavgörande detaljer för henne.

Man brukar tala om identifikation på film som en mental process men mer och mer filmforskning förankrar dessa processer i vår kropp. Filmen skapar en sällsynt identifikation med Ryan Stones utsatthet som människa som lyckas gå in i kroppen på mig som biobesökare. Samtidigt är filmen utsökt vacker och en visuellt kontemplativ betraktelse över vad det är på jorden som gör livet viktigt och värt att kämpa för. Och denna kontemplation lyckas äga rum i synapser, nervbanor och muskelfibrer.

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan Dalarna

Paradis: Hopp  är de sista delen av regissören Ulrich Seidls Paradistrilogi. Medan mamman lever glada dagar i Kenya (Paradis: kärlek) och mostern predikar (Paradis: tro) så skickas  tonårsdottern Melanie till bantningsläger.

Det är en grupp överviktiga barn som möts och som inledningsvis får höra att ”disciplin” är huvudordet och huvudregeln. Vi ser de unga överviktiga simma, promenera och slå kullebyttor, allt i räta led.  De gör gymnastikövningar till ramsan ”klappa händerna när du är riktigt glad” men där orden är utbytta till ”klappa fettet när du är riktigt glad”! Detta under ledning av en smal, rosaklädd gymnastiklärare. Pennalismen frodas, barnen SKA bli några andra än de är. Och barnen vet ju att det är dåligt att vara tjock, det har ju mamma och pappa och skolsyster och hela mediesamhället låtit meddela.

Nätterna är frihetstid med fest, smygätning, lekar och sexsnack. Det mänskliga bryter igenom den omänskliga miljön. Här planeras och genomförs rymningar. Här finns hoppet om kärlek även om vägen dit är osäker. Frågor om hur man blir av med oskulden och konsten att raka benen blandas med dans, klädpoker, skratt, öl och choklad.

Kärlek och bröd

Barnfetma kan beskrivas som ett överflödsproblem men också som ett bristproblem, döden genom bröd allena. Den kärlekstörstande 14-åriga Melanie blir förälskad i bantningslägrets läkare. En vuxen man som inte förmår vara vuxen utan framställs som en ganska patetisk, gränslös figur. I all cynism väcks en förståelse och medkänsla för den ensamma Melaine. I all sin kärleksolycka ser vi gång på gång hur Melanie talar in ett meddelande på mammas mobilsvar och avslutar med ett ”Hoppas att du har det bra i Kenya”. Aldrig får hon svar.

Bland alla vuxna som Melaine möter finns det egentligen bara en som beter sig moget. Det är ägaren till dansklubben dit Melaine och hennes kamrat rymt. Det är en obehaglig episod, då Melanie i medvetslöst tillstånd håller på att utsättas för ett sexuellt övergrepp av ett par unga män. Här griper ägaren in och förhindrar övergreppet. Det är annars de unga som står för hoppet om kärlek och gemenskap utan gränser. Detta trots vuxenvärldens tydlighet i att de är ”fel” med sina stora kroppar.

I filmens sista scen ser vi ungdomarna för första gången sitta ned vid ett bord och äta. En hoppfull scen mitt i livsbekämpande disciplin. En humanistisk blinkning till oss som börjat misströsta i biomörkret!

Lena Olsson Fogelberg

Kyrkokansliet

Efter dig

Provocerad. Så känner jag mig. Provocerad att tänka lite till, minnas lite mer, se lite bättre. Provokationen sker genom Marius Dybwad Brandruds dokumentära Efter dig. Där får vi träffa Marius Dybwad Brandruds närmaste; en sjuk, döende morfar och den dubbelarbetande, omhändertagande dottern; Marius mamma. Efter dig är filmad med kameran lågt, brutala bildskärningar i långa, långa sekvenser. Tystnad och naturligt ljud: prassel, kläders friktion, vind, stök i kök. Det är så här det låter, det är så här det ser ut om du stannar upp en stund. Sätter dig utanför mitt i och registrerar från en annan vinkel. Inte ljudsätter, inte dramatiserar.

Hur skall hon orka, den omvårdande dottern? Hon flänger mellan arbete, omvårdnad av sjuk pappa, fjällhytten och gräsklippning. Men så saktar livet in en stund. Hennes pappa Jens dör. Livet fortsätter. Jag blir alldeles upprörd av hur dottern/mamman praktiskt och rationellt packar ihop kläderna ur Jens garderob. Galge efter galge töms, avlövas. ”Han har ju dött! Man skall höra W H Auden ringandes i öronen – Silences the bells… stor musik och storfilmsdramatik!” skriker det i mig. Men nej, så klart inte. För det är så här det är. Auden, ledsen musik, sorgen i tanke och hjärta finns där, men inuti. Det är ofta det som är så förvånande – att det inte syns mer av det stora drama som insidan upplever. Det synliga är det som händerna gör, alla praktikaliteter som måste utföras även i en stor sorg. Där ligger provokationen, den jag tackar för. Marius Dybwad Brandruds film ger med det störiga, vardagliga prasslet en påtaglig närvaro och upplevelse av nuet och med det en vink av det eviga. Efter dig.

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Marius Dybwad Brandrud har Guldbaggebelönats för sitt foto i Ruben Östlunds Play och nominerats för fotot i Östlunds De ofrivilliga. Dybwad Brandrud arbetar ofta tillsammans med andra, ex Anna Odell, Miriam Bäckström och Fia-Stina Sandlund, i projekt i gränslandet mellan konst och film.

Lena Olsson Fogelberg har sett Skumtimmen, Daniel Alfredsons filmatisering av Johan Theorins förstlingsverk, den bästsäljande skräckromanen med samman namn.

Eftermiddagen bjuder på en värmande höstsol när vi kommer till biografen Folkan i Borgholm. Vi är inte ensamma, ett hundratal ölänningar har, liksom vi, valt bort möjligheten att njuta en skön höstpromenad för att istället hamna på det karga alvarets dimma och kyla i filmen Skumtimmen!

Den som läst boken Skumtimmen av Johan Teorin  (2007) känner väl igen sig i miljö och handling även om filmen ger en blekare bild av både landskap och uppbyggd spänning.

Julia (Lena Endre) kommer till Öland för att sälja sin pappas hus. Pappa Gerlof (Tord Peterson) och Julia har svårt att mötas genom den skuld de båda bär på. För 20 år sedan försvann Julias 5-årige son Jens i dimman på alvaret.  Julia anklagar sin pappa för försvinnandet, medan han aldrig ger upp sökandet efter barnbarnet och sanningen om vad som verkligen hände Jens.

Pappan och en gammal vän till honom har börjat koppla Jens försvinnande till ett kusligt mord på 40-talet. Dramatiken ökar när den gamle vännen hittas död. En sandal som Jens bar vid försvinnandet kommer på posten till Gerlof. Mitt i allt detta spirar en förälskelse mellan Julia och den polis som en gång utredde försvinnandet av Jens.

Frågan om skuld finns hela tiden närvarande genom oförlösta relationer och oklarheter. Det tunga landskapet, övergivna hus och illa upplysta småvägar förstärker tematiken. Lena Endre och Tord Peterson gör det värt att se filmen. Åtminstone om man också gillar det öländska alvaret i dimma och regn!

Lena Olsson Fogelberg

Handläggare, präst

Avdelningen för Kyrkoliv och samhällsansvar, Kyrkokansliet

Katarina Vaarning har i Prince Avalanche sett något på bioduken mindre vanligt; män som pratar relationer.

 Vid sidan om biografernas A-märkning av film, tog jag med mig en väninna och gick på Prince Avalanche.  Jag hade inte sett något av David Gordon Green tidigare, men läst mig till att han huvudsakligen ägnat sig åt smal independentfilm.

Året är 1988. Alvin och Lance är filmens huvudkaraktärer. Alvin har gett sig iväg för att ge sig själv utrymme för att tänka och tänker sig att det ger flickvännen Madison lika mycket rum för reflektion. Fast hon är kvar i vardagen med ett barn sedan en tidigare relation. Den yngre Lance är Madisons bror som Alvin anställt som hjälp och assistent enligt sig själv primärt för att vara snäll mot Madison. Båda männen framställs komplext med sina respektive bagage. Det handlar delvis om de kvinnor som de lämnat på annan plats när de väljer att lägga arbete och vila i vildmarken under en period vars längd filmen inte förtydligar.  Alvin och Lance ägnar sig åt att måla vägmarkeringar och sätta vägstolpar i ett område i Texas som härjats förfärligt av bränder 1987. Men. Kvinnorna har stor makt över dem båda, kanske framförallt i sin frånvaro.

 Lonely eller alone?

Lance som först nyligen anställts av Alvin, får frågan om han inte kände sig ensam under våren då han var ute och arbetade alldeles själv. Alvin gör då en rätt skarp distinktion mellan att vara ”lonely” och ”alone”, ensam och i avskildhet, och hävdar att han växer som människa medan han är i avskildhet därute. Det ständigt överraskande livet förändrar dock villkoren för båda männen och genom den sårbarheten spirar nytt liv.

Män som pratar relationer

Män i film har för visso långt fler rollalternativ än kvinnor, apropå A-märkning, men det slog oss hur ovanligt det ändå är med två män som talar med varandra om relationer. Det är närapå så att det borde kräva en alldeles egen märkning som skulle signalera lite mindre komik, mer allvar, än bromance-genren i allmänhet tycks göra.

Prince Avalanche ställer frågor om manlighet i vår tids pågående diskussion om vad som egentligen definierar den moderne mannen. Även om den på inga sätt är en stridspamflett i frågan, ger dess lågmäldhet och värme fina möjligheter till reflektion i frågorna. Naturfotona och filmens lugna tempo bidrar också till en angenäm upplevelse i biosalongen. Jag hoppas att filmen släpps som dvd och jag ser fram emot fler alster av David Gordon Green.

Katarina Herbert Vaarning

Kyrkokaplan

Johannes församling, Malmö