Genom åren har jag ofta avslutat mina konserter med Amazing Grace. ”En ton från himlen” är en svensk tolkning av Göte Strandsjö.  ”En ton får himlen nådde mig, en ton så silverklar. Vad aldrig förr jag hört och sett, den tonen till mig bar”.

Idag när Allhelgonakören sjöng ”Jesus bleibet meine Freude” som postludium i Lunds Allhelgonakyrka var tonen där igen. Jag minns när jag hörde den första gången. Då låg jag på soffan hemma i vårt kök. Kanske var jag sju eller tio år gammal. Minns inte riktigt. Bara att när jag hörde musiken så kände jag att det var det vackrast jag hört. Det var Paradismusik. Samtidigt tänkte jag att något så vackert kommer jag aldrig att få höra igen. Och jag kommer aldrig att få veta vad det är som spelas.

Musiken kom från P1, den radiokanal mina förldrar alltid lyssnade på.  Men det fanns inga vuxna i närheten att fråga vad musiken hette.  Tror knappast att de kunnat svara heller.  P1 var en folkbildning i sig, nästan som den gamla folkskolans läsebok som öppnade nya världar för barn vars föräldrar inte kunde göra det. Det var den som öppnat litteraturen för min pappa fast han inte kom från en bakgrund där det var självklart.

Min pappa lärde mig älska ”I himmelen, i himmelen där Herren Gud själv bor, hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor! Där ansikte mot ansikte, jag evigt, evigt Gud får se, se Herren Sebaot.” Jag gick med i kyrkokören bara för att få vara med och sjunga den på folkmeloddin från Skattungsbyn. På Alla helgons dag med alla gravljus som spred sig som en protest mot novemberdimman och mörkret var det kören som sjöng den på kyrkogården . Nu får vi alla sjunga den. Ett kulturarv som är omistligt och som jag är glad att många vill värna om. Så viktigt att det finns en helg för att minnas, för att sörja och för att vara glad över tonen som ljuder mitt i mörkret.