På väg att lämna Durban så kollar jag in alla flöden av nyheter jag kan.
Officiella som inofficiella. Jag förstår att natten har varit tuff för förhandlingsdelegationerna och det fortsätter säkerligen hela natten.
Om jag tolkar det rätt så handlar det om att få ihop så många länder som möjligt i den riktning som EU jobbat fram med EU:s klimatminsiter Connie Hedegaard som pådrivare. Det handlar om att hänga på ett nytt avtal på det gamla Kyoto protokollet (KP) och en kravlista/roadmap på ett större globalt legalt bindande avtal som ska gälla från 2015. Positiva besked varvas med negativa. Precis som det brukar vara.
Det tråkigaste är att det är bara utsidan som vi jobbar med. Det är en tom box som ska fyllas med åtagande som måste vara ambitiösa för att vi ska klara klimatutmaningen.
Sen är det också fråga om finansiering till utvecklingsländer. Där tycks det vara lätt att slänga miljardlöften lite hit och dit men det är oklart vilka pengar det är, vem som har tillgång och vem som styr över dom.
Hoppet är att det i alla fall blir ett ramverk kvar. Kanske stoppar dom klockorna och ajonerar sig 6 månader och så passar man på att göra ett lyckat undertecknande i Rio de Janeiro i juni nästa år.
Det är många timmar med många övervägande och många val. Hoppas att dom stora länderna tänker som Pippi; ”Är man mycket stark måste man också vara mycket snäll”. Alltså inte kanske snäll på det sättet. Snarare skulle jag vilja säga; Den som har stor kapacitet har också ett större ansvar att axla. Tyvärr verkar det vara tvärtom just nu. De som har större kapacitet vill göra mindre och de som har mindre kapacitet är mer benägen att hanlda. Inte minst beroende på att de ofta befinner sig mitt i följderna av ett förändrat klimat.
Ytterst är det här en fråga om etik och en existentiell fråga. Att förstå livet som en gåva vi fått och inget vi förtjänat. Men uppgiften är att dela livet så generöst vi kan med varandra. Jorden är vår gemensamma plats, förunderlig och generös och när vi delar den räcker den till alla. Varför har vi berättelserna om fiskarna och bröden för, eller om att tjäna Gud i de mest utsatta för, om det inte var för att det är i sökandet efter vår nästas bästa och delandet av livets källor som vi lever i det vi kallar det gudomligas närhet. Måste nog sluta med ett Amen där…
Kommentera det här inlägget