På väg emot klimatförhandlingarna i Doha funderar jag över trögheten. Trögheten i systemen för att komma fram till överenskommelser som ska förändra världens kurs emot ett samhälle som inte riskerar att jordens ”försörjningssystem” att skadas eller kollapsa.
Det finns ett stort mått av överinseende med hur vi beter oss på med jordens ekosystem men det finns också gränser för vad jorden klarar av. Det är jorden som försörjer oss varje dag med syre, vatten mat men fast vi vet det så är vi så tröga. Det är som om vi tror att lite till kanske det går. Det har ju gått hittills så varför inte lite till.
Men nej, nu är vi och på gränserna till vad jorden kan bära. Ja, till och med över gränserna. Fast det beror på hur man ser det. Vi är inte likadant över hela jorden, inte ens i samma land. De allra rikaste i världen är de som är värst. En del säger att om de rikaste 20 procenten skulle förändra sina konsumtionsvanor och livsstil så skulle vi klara klimatutmaningen. Men konstigt nog är det vi som tillhör den gruppen som också är så tröga och vill inte inse att vi är de som sitter på lösningen.
Trots att vi får rapport efter rapport på att vi är på fel spår så tycks svaret blir ett litet trögt nja, kan det verkligen vara så. Konstigt.
Hoppas få möta några signaler om att trögheten minskar. Ungefär som ketchup effekten. Det är många som inte skulle ha något emot att det lossnar riktigt ordentligt efter att vi har dunkat i botten på flaska länge nu.
Kommentera det här inlägget